Smokin' Aces 2: Assassins' Ball

Filmen:
Smokin' Aces 2: Assasins' Ball har ett ganska tacksamt utgångsläge. Den första filmen var nämligen en tramsig och på sin höjd medioker actionrulle, så förväntningarna är medvetet låga när man sätter tänderna i denna uppföljare. Men det hjälper föga, tyvärr.

Den här följer ungefär samma mönster som den första filmen. En FBI-agent spelad av föredettingen Tom Berenger får ett pris på sitt huvud och lockar till sig några av världens bästa yrkesmördare som är ute efter att tjäna sig en hacka. Bland dessa återfinns Vinnie Jones i ännu en roll som hårding (för 6500:e gången i ordningen) och gamla Twin Peaks-bekantingen Michael Parks som hillbillyfarsa. Det blir en tuff uppgift för FBI att skydda Berenger från mördarna och många skott avlossas innan eftertexterna rullar. Kroppar faller. Blod sprutar. Interiörer skjuts i tusen bitar. Allt i tröttsam slow-motion och onödigt stiliserade kameraåkningar från regissörens sida.

Smokin' Aces 2: Assasins' Ball är yta utan innehåll. En banal historia där man kan räkna ut twisten som kommer i sluttampen av filmen redan efter några minuter. Det kräver inte mer än att man har ögonen öppna för att begripa hur det hela kommer att utvecklas. Karaktärerna är platta och överdrivna, de logiska luckorna enorma och dialogen är stundtals så usel att man känner sig gråtfärdig. Skådespelarna är med några få undantag riktigt amatörmässiga och anstränger sig alldeles för mycket för att framstå som häftiga när de svär och använder könsord som för att bekräfta karaktärernas bad-assegenskaper.

Ändå är den relativt underhållande då och då. Eldstriden på puben i slutet av filmen är läckert iscensatt och bjuder på några genuint snygga bildlösningar. Sen har Vinnie Jones en rolig (och brutal) scen i början av filmen där han ger en stackars människa en plågsam lektion i forntida hjärnkirurgi. Men två bra scener är inte nog för att göra mig nöjd och som helhet är Smokin' Aces 2: Assasins' Ball en blek uppföljare till en bara marginellt bättre första film.

Bilden:
Filmen ser åtminstone riktigt bra ut i högupplöst format med ett fantastiskt flöde av ruggig skärpa, urläcker kontrast och sjysta färgexplosioner. Det är varma, levande och riktigt vackra färgtoner som på ett bra sätt fångar upp regissörens vision av filmen. En överdriven och nästan serietidningsaktig känsla där svärtan är becksvart, blodeffekterna mumsigt röda och djupet förvånansvärt inbjudande.

En del polariseringar och några blödande färger i ett fåtal scener gör att helheten störs en aning, men inte mycket. Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett enormt kraftfullt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som nästan är överdrivet högt mixat i många stunder, speciellt under eldstriderna där det känns som en liten balansgång mellan ursinnigt precist och kraftfullt ljud och bara högt ljud. Man blandar och ger lite för mycket, men i de bästa stunderna är ljudet fyllt av sjysta övergångar, klockrena riktningsdetaljer och ett mumsigt användande av basen. Dialogerna låter överlag riktigt bra och musikinslagen har en fin klang i sig.

Extramaterialet:
Här finns en hel uppsjö av extramaterial, men det känns faktiskt som att begreppet "kvantitet före kvalitet" är rejält målande för hur det ser ut på extramaterialsfronten på denna Blu-rayutgåva. Ett kommentarspår med regissören och filmens producent består mest av mumlande från regissörens sida och ett par helkonstiga uttryck som kommer få många att klia sig i huvudet, ett par featurettes innehåller bland annat ryggdunk och snack om hur filmen skapades för att inte kännas som en efterapning av den första filmen (yeah right), en gag reel som inte alls är rolig samt ett par bortklippta scener.