Snabba Cash S2 (Netflix)

Netflix TV-serievariant löst baserad på succéförfattaren Jens Lapidus dramathriller om den framgångsfixerade JW, slog för egen del ned som en bomb. Jag trodde på förhand att det bara skulle vara en klent hoprafsad och billig kopia av filmen regisserad av självaste Daniel Espinosa, men jag hade inte kunnat ha mer fel.

Oskar Söderlund och Jesper Gandslandts mörka, råa, skoningslöst våldsamma skildring av knarklangandet i Stockholms förorter som liksom spillde över till det flashigt falska och illojala affärslivet som huvudkaraktären Leya försöker navigera genom, var som en käftsmäll som sved i veckor. Det var avklätt, uppriktigt sett till berättande och dialog och skådespeleriet kändes äkta och påträngande gripande på ett sätt som det väldigt sällan gör i helsvenska produktioner och den första säsongen av Snabba cash trollband mig. Väldigt, väldigt bra. Nu är säsong två här och till skillnad från mycket annat håller Netflix fanan högt, den svajar på topp och det vore direkt lögnaktigt att påstå att detta inte är precis lika välgjort som den första omgången. För det är det. Snabba Cash S2 är lysande, rakt igenom.

När säsong två inleds har ett år passerat sedan sist och Leya är en av de hetaste stjärnorna på affärshimlen när det är dags att börsnotera Target Coach samtidigt som hon plågas av minnena från slutet i säsong ett, av Salim och sveket. Hennes händer är dränkta av blod och redan i avsnitt ett är Snabba Cash S2 så mörkt och gravallvarligt att det blir lite som att kliva rätt in i en hoppknä. Klimatet på gatorna och den verksamhet som Ravy bedriver är tuffare än någonsin och mitt i allt släpps en figur vid namn Zaki ut från fängelset, och innan han ens hunnit landa har han satt nya planer i rullning som innefattar att utplåna Ravys kontroll över knarkflödet.

På samma gång möter vi även den nya karaktären Jamal, före detta gängmedlem som nu sadlat om och blivit pedagog och hans kamp mot hur förortens ungdomar dras ned i knarkträsket gör att hans vägar korsar Ravys och framförallt Leyas då han arbetar på skolan där hon en gång gick. På det sätt som Netflix väver samman karaktärernas öden och vägar utan att det känns krystat eller forcerat/långsökt måste applåderas och utan att för den skull bjuda på särskilt många öppna utomhusscener finns det ett större omfång i säsong två som passar seriens grunddramaturgi riktigt bra. Gamla figurer dyker upp, dör, nya karaktärer kliver in och det är mörkare och hårdare än någonsin tidigare.

En del av mig har det jobbigt med hur samtliga pratar i den här serien, fortfarande. Det blir för många "Breh", "Para" och "Bruhr" men å andra sidan begriper jag ju såklart att det är såhär det låter och jag begriper även via brottsstatistik och nyhetsrapportering att det i mångt och mycket är såhär det ser ut i flera förorter till våra största städer. Och det är naturligtvis betydligt mer skrämmande än löspluggen de skjuter i denna lysande andra säsong.