Snövit

Turerna bakom Disneys senaste Snövit har varit många och skoningslösa. Förutom att den unga stjärnan Rachel Zegler på egen hand tycks ha saboterat filmens framgångschanser med sina kontroversiella kommentarer och att filmen har anklagats för följa någon slags woke-agenda har Disney överhuvudtaget haft svårt att övertyga sin trogna fans med sina live action-remakes. Deras taffliga nyversioner har inte lyckas övertyga på flera år, och innan Snow White ens släpptes blev det levebröd för Youtube-skapare som närde sig på den ständiga negativiteten.

Mycket lite av denna hätska politiska klimat har däremot letat sig in i denna film. Faktum är att den rubrikskapande mediacirkusen är långt mer intressant än filmen i sig, som dessvärre bara är en i raden av översminkade nyversioner från Disney. Jag hade nästan önskat att filmen hade varit mer vågad än vad den faktiskt är, för årets kanske mest omstridda film är inget annat än en oförarglig barnfilm som ingen kommer att minnas i längden. Frågan är väl snarare hur illa filmen egentligen är i grunden?

Snow White är en utdragen nytolkning av Walt Disneys tecknade mästerverk från 1937, som här tar en enkel sagohistoria och fyller ut den lite mer moderna framåtsträvande idéer om förtryck och att våga stå upp mot orättvisan. Snövit-filmen med Kristen Stewart gjorde dock redan detta 2012, så denna remake har väldigt lite nytt att säga på den punkten. Trots att filmen tekniskt sett är mer komplicerad sett till intrigen är den också tommare och mer andefattig. Enkelheten från sagan och budskapet om hur långt vänlighet kan ta dig blir här överskuggad av filmens barnsliga kamp mellan gott och ont och halvvägs in i denna lövtunna film börjar längden verkligen kännas av.

Rachel Zegler må vara en narcissistisk snorunge i verkligheten, men den unga stjärnan är faktiskt hygglig som titelfiguren. Hennes namn syftar denna gång inte på hennes hudfärg (som ju också har varit en av online-kontroverserna), utan står för hennes rena samvete och moralkompass. Hennes underkäke har förvisso ett eget märkligt liv i ett flertal scener, men hon lyckas sälja in sin oskyldiga karaktär som har isolerat sig från styvmoderns herravälde och som snart blir en frihetssymbol för det förtryckta folket. Zegler bjuder åtminstone på lite mänsklig charm i filmens kladdiga CGI-träsk, något Gal Gadot dessvärre inte lyckas med.

Låt oss säga så här: vissa skådespelare kommer undan med sin komiskt usla prestation för att de vet mycket väl att de medverkar i en skitfilm och gör det bara för lönen, på ett förlåtande självmedvetet vis. Gal Gadot är inte en av dessa. Hon är nämligen fruktansvärd som filmens antagonist, som här når direkt krystade melodrama-nivåer. Som liten parvel var drottningen i Walt Disneys originalfilm mardrömsmaterial, men i denna nyversion är drottningen så parodisk att den lilla spänning som filmen hade kunnat ha bara tynar bort. Bara hennes sång "All is Fair" är Överspel Deluxe.

På tal om sånger är soundtracket inte mycket att skriva hem om. Det är inget fel på Jeff Morrows komposition, men de nya sångerna skär sig dåligt med de remixade sångklassikerna, som i sig låter som överproducerade AI-produktioner. Banj Paseks och Justin Pauls nya material saknar också identitet och personlighet, vilket gör att de många nya låtarna låter likadant och smälter samman till ett enda generiskt soundtrack. Det matchar åtminstone filmens plastigt visuella Disneyland-stil.

När dvärgarna väl introduceras förvandlas filmen till en renodlad uncanny valley-skräckis som avskräcker mer än charmar. Ursäkta mig, den politiskt korrekta termen är tydligen "magiska varelser", som kan använda sin magi för att identifiera diamanter i grottorna. Det finns ingen som helst anledning för denna detalj, annat än att man förmodligen ville slippa diskussioner om kortväxta - och därmed Peter Dinklages vrede. Dock lär dessa figurer roa minstingarna och de gulliga datoranimerade djuren lär distrahera barnen från den plottriga intrigen.

Om det inte redan är tydligt har vi vuxna väldigt lite att hämta från denna film, då det finns väldigt lite att hetsa upp sig över. Det är en typisk Disney-nytolkning med progressiv lackering, men väldigt lite under ytan. Samtidigt är filmen mer underhållande än den horribla The Little Mermaid och betydligt mindre frustrerande än den senaste Beuaty and the Beast-tolkningen. Men trots att det ändå finns några hyfsat stabila scener behövs ingen magisk spegel för att påstå att originalet fortfarande är skönast i landet.