Snövit och de sju dvärgarna

Filmen:
Sjuttiotvå har gått sedan Snövit och de sju dvärgarna visades för första gången. Det är en hel livstid för vissa människor och mycket har hunnit hända sedan Walt Disney revolutionerade filmvärlden med filmhistoriens första animerade långfilm (det är visserligen inte hela sanningen eftersom en argentinsk animerad film vid namn El Apóstol kom redan 1917, men den finns inte längre kvar då alla kopior ska ha förstörts i en brand 1926). Dataanimationer har allt mer tagit över fokus från vanliga tecknade filmer, 3D-effekter har blivit en ny standard och folk förknippar inte längre Disney med Snövit utan med Kalle Anka och Lejonkungen.

Ändå är det omöjligt att inte reagera över hur fantastiskt Snövit och de sju dvärgarna har åldrats rent animationsmässigt. Den känns knappast som en skröplig sjuttioplussare, utan snarare som någonting från 80-talet med sin retrodoftande sparsamhet när det gäller bakgrundsdetaljer (det känns långt ifrån lika levande som dagens tecknade alster, utan mer som en riktigt vacker tavla) och karaktärerna som känns rejält karikatyrartade med sina enorma näsor, hängande läppar och gigantiska ögon.

Berättarmässigt känns det betydligt äldre än så och det är främst här som man märker att tidens tand drabbat även Snövit en aning. Det här är en film från den tiden då Disney verkligen nischade sig för den yngre delen av befolkningen och inte som i dagens filmer där man försöker tillgodose såväl unga som gamla med sånt som tilltalar en bredare målgrupp.

Här är det en klassisk saga mellan det goda och det onda där småttingarna kommer att uppleva både spänning och humor. Spänning när den elaka häxan förgiftar Snövit med ett äpple och goda skratt när dvärgarna med bland andra Prosit, Trötter och Toker i spetsen hamnar i den ena tokiga situationen efter den andra. Som vuxen är spänningen av förståeliga skäl inte särskilt påtaglig och humorbitarna känns på tok för barnsliga och larviga för att man ska kunna få ut någonting annat än enstaka nostalgiska småfniss av dessa.

Det är ingen idé att göra någon hemlighet av att jag aldrig riktigt fattat tycke för Snövit och de sju dvärgarna, för redan som liten snorvalp tyckte jag betydligt bättre om Disneyfilmer som Micke & Molle, Robin Hood och inte minst Lady & Lufsen. Snövit och de sju dvärgarna har alltid känns lite väl tjejig och lite väl sagoaktig för min smak - och det är en åsikt som fortfarande sitter inpräntad hos mig, vilket för övrigt är en åsikt som knappast delas av särskilt många på jordklotet. Snövit är en av Disneys mest omtyckta karaktärer och barnfamiljer över hela världen har i mångt och mycket en perfekt film att slå på när ungarna ropar efter filmunderhållning.

Jag fascineras såklart över det tekniska hantverket och hur animationerna åldrats med sådan värdighet efter sjuttiotvå år, men berättarmässigt och rent humormässigt är Snövit och de sju dvärgarna ingenting för mig, tyvärr.

Bilden:
Disney har verkligen gjort ett hästjobb med att fräscha upp den gamla mastern och bjuder här på en strålande bildkvalité som utan större tvekan får Snövit att se bättre ut än vad den någonsin gjort tidigare. Färgerna är rikliga och levande, svärtan är makalös för vara i en såhär gammal film och skärpan är under större delen av filmen helt och fullt suverän. Man kan se vartenda litet penselsträck som tecknarna inkluderat i filmen och du kan urskilja detaljer som du aldrig tidigare haft möjlighet att lägga märke till. Det är en fantastisk upplevelse för alla oss som växt upp med filmen på sunkiga VHS-kopior och halvdassiga TV-sändningar.

Men det finns lite (och då menar jag pyttelite) smolk i glädjebägaren. Skärpan är under några få ögonblick på tok för mjuk och ett fåtal släpningar när några av karaktärerna rör sig lite snabbare än vanligt. Det är ju dock rena petitesserna i sammanhanget och på det stora hela är det verkligen snudd på omöjligt att ens vara det minsta missnöjd med bildkvalitén i den här sjuttiotvåringen som Disney piffat upp till se ut som någonting från 2009. Snövit har aldrig och kommer förmodligen aldrig att se lika bra ut som den gör på denna Blu-rayutgåva.

Filmen är kodad i AVC och bilden är i formatet 1.33:1.

Ljudet:
Även på ljudfronten har man ansträngt sig för att piffa upp Snövit och de sju dvärgarna, här bjuds vi på ett 24-bitars DTS-HD Master Audio 7.1-spår som känns lite överkurs i sammanhanget. Det här är ju inte direkt någon film som bjuder en på hissnande ljudeffekter som gigantiska explosioner, skottlossningar eller ens skrikande bildäck under biljakter. Här är det istället ljud från skogen, tjattrandet från dvärgarna, fågelsång och diverse dialoger som tar upp den största delen av ljudbilden.

Det låter inte överdådigt på något vis, men ljudkvalitén är ändå av mycket hög klass med klockrena dialoger, bra riktningsdetaljer och ett hyfsat användande av surrounden. Man hade kunnat önska aningen mer kraft och kanske lite mer frekvent användande av samtliga högtalare, men å andra sidan är det synd att klaga. Precis som när det gäller bilden, så har Snövit aldrig någonsin låtit bättre än såhär - bristerna till trots.

Extramaterialet:
Snövit och de sju dvärgarna kommer uppdelad på två skivor (egentligen tre eftersom den tredje skivan i utgåvan är en DVD-skiva för alla som inte enbart känner sig manade att se filmen på Blu-ray) varav den första skivan innehåller filmen och en förhandstitt på Disneys kommande tecknade film Prinsessan & grodan, en bakom kulisserna-featurette (där man pratar om varför Snövit aldrig fick en uppföljare), några bortklippta scener och lite musikinslag samt några spel för minstingarna att ta sig igenom. Den andra skivan innehåller fler segment från bakom kulisserna samt en karaokeversion av "Hej hå".