Snuten i varuhuset

Filmen:
En sak är jävligt säker, man vinner varken kräsmagade filmkritikers hjärtan eller några fina priser på förnämliga filmgalor och creddiga festivaler med en film vars titel på svenska lyder Snuten i varuhuset. Man måste kämpa på för att få lite kärlek och omtanke när titeln andas så mycket ost- och raggsockor. Det har lyckligtvis inte undgått manusförfattarna Kevin James och Nick Bakay som genom fantastiskt lättsam och fungerande humor förvandlar den på förhand stinkande filmupplevelsen till en av årets gladaste överraskningar.

James spelar själv huvudrollen som Paul Blart, en överviktig förlorare till väktare som arbetar på ett varuhus där han följer regelboken slaviskt i tron om att hans arbete gör världen till en bättre och säkrare plats, han åker omkring på sin lilla Segway och håller ställningarna inne på varuhuset när ett gäng med elakingar plötsligt börjar härja vilt och tar kunderna som gisslan. Blart måste nu använda hela sin expertis (som är extremt minimal) för att rädda gisslan som bland annat består av tjejen han älskar och kanske mest av allt: för att det är hans jobb.

Till skillnad från den där "andra väktarfilmen" som släppts i år, Observe & Report, så är Snuten i varuhuset både varm och underhållande på samma gång. Kevin James har en oskuldsfull charm som han visade prov på redan i underskattade sit-comen Kung av Queens och som är intakt även i Snuten i varuhuset. Här gör han en ganska så platt och tramsig karaktär till någon vi faktiskt känner med och framförallt någon vi önskar allt gott. Han må vara klumpigare än de flesta och han försöker locka fram lite väl många billiga skratt genom att verka bli skadad och sen avslöja för oss att det endast rör sig om ett litet skrapsår som enkelt åtgärdas med ett Hello Kitty-plåster, men Paul Blart är lite som en enorm bebis och därför är det svårt att hålla honom till last för klumpigheterna.

Det är lite svårare att köpa hans lillgamla dotter och hennes, på typiskt Hollywoodmanér, klokhet som vida överträffar hennes klumpekloss till pappa. Det finns inte mycket som är mer irriterande än när en barnskådespelare gör en roll som kräver att de ska verka betydligt smartare än normala barn i deras egen ålder. Snuten i varuhuset är inget undantag för den regeln och dottern är filmens i särklass svagaste kort vid sidan av en hel del misslyckade skämt (som när Blart följer efter en gubbe som kör sin elrullstol lite för fort eller när han somnar mitt under fystestet på polishögskolan).

Och visst, det är urlöjligt att skurkarna åker omkring på BMX-cyklar och skateboards inne i varuhuset efter att ha tagit gisslan, men Snuten i varuhuset är ju tänkt för en yngre målgrupp och med det i åtanke känns plötsligt de extremsportande ondingarna som ganska så acceptabla i sammanhanget. Det är en Die Hard för småttingar som inte har åldern inne för att kolla på Bruce Willis gamla vålds- och svordomsorgie eller för oss som redan sett Die Hard femtielva gånger och känner för att pröva på någonting nytt. Här är våldsamheterna nedsatta till ett minimum och det närmaste en svordom man kommer är väl nåt i stil med "jösses i pannkakan".

Snuten i varuhuset är med andra ord en perfekt familjefilm för alla som är ute efter lite fart, fläkt, humor och en gnutta romantik. Paul Blart är en älskvärd klant och bristerna i filmen sväljer man utan några större problem mycket beror förstås på att man förväntat sig en film som på sin höjd skulle kunna få en tvåa i betyg, men också för att James skådespeleri och manusarbetet är så härligt lättsamt och opretentiöst.

En av årets största överraskningar, utan tvekan.

Bilden:
Man har blivit lite bortskämd med bra bildkvalité efter att ha sett filmer som Star Trek, Transformers: Revenge of the Fallen och Crank: High Voltage på BD, så det kanske inte är konstigt att imponeringsfaktorn uteblir när man kollar på Snuten i varuhuset. Här bjuds det på en klart duglig bild med en skärpa som håller klassen rakt igenom, men med färger som känns en gnutta för varma i nyanserna och en svärta som känns betydligt mer grådaskig än becksvart. Dessvärre saknas också en riktigt bra djupkänsla i filmen, vilket gör bilden ganska platt trots den godkända skärpan. Hudtonerna är relativt naturliga i färgerna och bruset är knappt märkbart.

Bilden är kodad i VC1 och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som är som allra bäst när det spelas musik i filmen, då är det kraftfullt och välmixade ljudeffekter som känns klockrena i varenda ton av låtarna. Men när det kommer till andra effekter såsom folkmassor och tjatter känns det förvånansvärt livlöst. Ljudet håller sig i princip parkerad i de främre högtalarna och den enda gången som de bakre högtalarna vaknar till liv är när det förekommer en explosion och när Blart ger sig ut på jakt utanför varuhuset i filmens slutskede. Basen används lite snålt och riktningsdetaljerna lämnar inga större intryck på en.

Extramaterialet:
Här bjuds på ett par småroliga, om än lite väl klappa-på-ryggen-och-berätta-hur-duktiga-vi-är, featurettes där det pratas om bland annat filmens huvudperson, skapandet av filmen och skurkarnas extremsportande. Det roligaste är dock kommentarspåret där Kevin James och producenten Todd Garner varvar matnyttig fakta från filmen med lite mer humoristiska inslag där det svamlas friskt. Man avrundar utgåvan med några trailers.