Solitary Man

Filmen:
När man tittar på trailern till Solitary Man, så får man lätt intrycket att det handlar om en underhållande film om en äldre herre som ligger runt med massa kvinnor och hamnar i dråpliga situationer på grund av sitt lössläppta sätt. När man sen ser på filmen, så inser man ganska snabbt att trailern ljuger en rakt i ansiktet. Solitary Man är en dyster film om en äldre herre som ligger runt med olika kvinnor och hamnar i en del dråpliga situationer - men utan att vi tittare skrattar åt det hela.

Det är tragik och inte komik när Michael Douglas valsar runt i den här dystra berättelsen om en man som slänger bort sitt framgångsrika liv genom en rad dumma beslut. Ben Kalmen (som karaktären heter) har sina randiga skäl och rutiga orsaker till sina handlingar. När en läkare förklarar för honom att en oregelbundenhet i hjärtrytmen visas på ett EKG, så beslutar han sig för att leva utan att tänka efter särskilt mycket - att agera istället för att bara fundera.

Med Johnny Cash-dängan Solitary Man och helt klädd i svarta kläder inleder Douglas filmen genom att promenera genom New York-miljöer för att direkt sätta en prägel på karaktären. Han är cool, karismatisk och oförskämt fräsch för sin ålder. En gammal gubbe som får kvinnor på fall utan att egentligen behöva anstränga sig. Premissen är härlig, men utförandet är inte fullt så lyckat. Solitary Man är ingen ny Californication där huvudpersonens promiskuösa levnadssätt är underhållande att följa, utan här är det dystert som bara den med en trasig människa som gjort många konstiga val i livet.

Douglas gör en av sina bästa roller på senare år i rollen som Ben Kalmen, medan Danny DeVito och Susan Sarandon gör starka biroller som gammal kompis respektive ex-fru. Bioaktuella Jesse Eisenberg har också en liten roll i filmen, men gör inte mycket mer än att stamma fram sina repliker med ett kråkbo till frisyr på huvudet som skulle göra Nicolas Cage (kungen av de gräsliga frisyrerna) stolt.

Men trots fina skådespelarinsatser lyfter aldrig Solitary Man och det puttras på i en snyggt regisserad, men förvånansvärt opersonlig inramning där ett fåtal ljusglimtar som då Douglas och DeVito pratar ut om vänskap efter att Ben blivit misshandlad väcker ens intresse - bara för att sekunden senare släcka det igen med krystade moment där övertydlig symbolik många gånger används på mindre lyckade sätt.

Och det är givetvis svårt att inte dra paralleller till verkligheten där en cancersjuk Douglas just nu kämpar för sitt liv när Ben Kalmen under filmens avslutning pratar om rädslan över att lägga sitt liv i läkares händer och på så vis få veta när/var/hur man ska dö. Det gör att Solitary Man känns mer dyster än vad filmskaparna säkerligen hade räknat med.

Bilden:
Här blandas det och ges på löpande band. Ena stunden är bilden av riktigt bra kvalité med läcker skärpa som visar upp imponerande detaljnivåer, ljuvliga färgåtergivningar och en härlig djupkänsla, medan det i andra stunder känns platt och utsmetat i framförallt mörkare scener. Det är synd på så rara ärtor då fotot i Solitary Man är utsökt genom hela filmen och skulle förtjänat en bättre transfer än den här ojämna historien.

Ljudet:
Solitary Man är ingen surroundtung film, vilket snabbt blir uppenbart då man sätter sig ner och lyssnar på DTS-HD Master Audio 5.1-spåret som finns inkluderat. Detta trots att man i inledningen öppnar upp starkt med en härligt mixad Johnny Cash-låt som levereras med bra tryck i högtalarna. Sen blir det lite mer anonymt. Dialogerna är kristallklara, men när det kommer till surroundeffekterna känns riktningsdetaljerna sisådär och fördelningen mellan de olika högtalarna sköts rätt så klumpigt - vilket gör det hela till en ganska fronttung ljudupplevelse.

Extramaterialet:
Ingenting.