Solo: A Star Wars Story

Filmen:
Precis som i fallet Rogue One var produktionen av Solo: A Star Wars Story rena rama soppan. The Lego Movie-regissörerna Phil Lord & Christopher Miller fick ju som vi alla vet kicken halvvägs in i inspelningsprocessen eftersom Lucasarts-bossen Kathleen Kennedy ansåg att herrarnas Guardians of the Galaxy-aktiga, komiskt avslappnade ton, inte passade universumet. In hoppade istället Rush/Apollo 13-gubben Ron Howard som under Disneys ledning mekade ihop delarna som fanns, spelade in en bunt nya scener och i slutändan satte ihop filmen som släpptes.

Även om jag anser att Rogue One: A Star Wars Story är den bästa av de nya Star Wars-filmerna var jag ändå rätt osäker på vad jag skulle tro, på förhand, o, Solo som kändes stressad redan när Disney utannonserade att inspelningen dragit igång. Dessa stickspår är såklart ingen enkel match att övertyga med eftersom de till viss del (i synnerhet gällande denna film) försöker berätta saker vi inte redan visste om karaktärer som vi lärt oss älska under 40 års tid. Det är såklart en tuff utmaning och även om jag gillade Solo betydligt mer efter avslutad biopremiär än vad jag gör idag - går det inte annat än slå fast att Disney och Ron Howard inte riktigt lyckades här.

Storyn kretsar såklart kring råbusen Han Solo som under de tre första Star Wars-filmerna slog följe med Luke/Leia och hjälpte till att rädda hela galaxen med sitt burdusa sätt och sin dryga attityd. Hail Ceasar-skådespelaren Alden Ehrenreich gestaltar en ung Solo och även om han fungerar utmärkt är det i stort sett allt annat som känns mediokert. Ron Howard är som alla filmfans vet mellanmjölkens urfader, den där supersäkra och tekniskt kapabla regissören som allt-för-ofta gör stelbenta, förutsägbara och väntade filmer utan fräsig ton eller "edge" och det gäller i allra högsta grad Solo: A Star Wars Story som saknar personlighet. Detta är i sig naturligtvis århundradets största motsägelse då Han solo som figur otvivelaktigt står sig som den mest karismatiske och färgstarke av dem alla i hela Star Wars-världen om du frågar undertecknad. Howard lyckas väl med att skapa den där strömlinjeformat ospännande, triste känslan av normtvunget Hollywood-skapande enligt mall 1A och jag somnade nästan innan jag nått hälften nu när jag såg om den på Blurre.

Med tanke på att Hans bakgrundshistoria är proppsmockad av superspännande Star Wars-sägner (hur han blev inblandad i affärer med Jabba, hur han träffade Chewie, hur han vann Falken) torde det såklart gått att göra en superfärgstark, roligt rapp och lite annorlunda film fylld av tempo och personlighet. Och det är här som mitt huvudsakliga klagomål, som du märker, ligger. Howard trista berättande ackompanjeras av Bradford Youngs magiskt tråkiga, ljusgrå och platta fotoregi och tillsammans med en något för anonym skurk och en rätt meningslös insats av Woody Harrelson som mentorn Beckett råder det för mig ingen tvekan om att Han Solo som karaktär - förtjänar mycket mer.

Jag vet att jag bloggade om att jag gillade Solo: A Star Wars Story efter biopremiären och jag skulle idag absolut inte kalla den dålig, men åsikten har förändrats något och jag stannar på omdömet "medelmåttigt" idag efter att ha sett om den två gånger till. Framförallt är det känslan av hur man kastat bort så otroligt mycket potential som stör mig mest, tror jag. Jag hade nämligen hellre "gamblat" här och släppt igenom Lord/Millers tokroliga, "Guardians-doftande" version snarare än Howards jämngrå film.

Bilden:
Det händer verkligen inte särskilt ofta nuförtiden att det dyker upp en påkostat snordyr storfilm från ett gigantiskt filmbolag som inte visar sig vara särskilt bra på Blurre, alls. Det händer kanske en gång per år nuförtiden med tanke på hur hög lägstanivån blivit för detta underbara filmformat. Solo: A Star Wars Story är dock ett sådant exempel. På när allt verkar ha gått fel i såväl fotot som i mastringen av materialet. Solo filmades digitalt och det märks att man varit superstressade och tvingats tumma på ljussättningen för här har du den gråaste, plattaste filmer på BD som Disney någonsin släppts. Det finns knappt några färger som sticker ut, bilder saknar både kontrast, svärta och ansikontrast och skärpan är också medioker.

Ljudet:
Ljudet är bättre än bilden men ändå inget som imponerar på det sätt som ljudspåret i The Last Jedi gör, exempelvis. orsaken stavas avsaknad av bas. För även om det smäller och smattrar en hel del, inte minst när Han Solo för första gången stöter på Chewbacca, men utan botten blir det lite för påfrestande för egen del och under vissa moment kände jag mig lyssningstrött, faktiskt. Med det sagt är inte DTS-HD Master Audio 7.1-spåret dåligt utan snarare mer än godkänt.

Extramaterialet:
Förutom en rad kort-korta minidokumentärer är det väl kanske snutten som heter "Solo: The Director & Cast Roundtable" som jag gillar mest av extramaterialet på denna skiva. Här sitter regissören Howard runt ett bord med filmens huvudskådespelare och pratar igenom sitt arbeta vilket är intressant och uttömmande. Det finns även cirka 14 minuter av bortklippta scener som jag absolut tycker borde ha varit en given del av filmen för att ge mer mat och grogrund till många av karaktärernas beslut och deras agerande.