Solsidan - Säsong 2

Filmen:
Jag var länge skeptisk till Solsidan. Det kändes som den klassiska mellanmjölken i kulturform som vi i Sverige är experter på att höja till skyarna. Takida. Colin Nutley. Valfri svensk kriminalserie. Produktioner som varken är jättedåliga eller ens bra för den delen, utan bara existerar i något slags tomrum som man lika gärna hade kunnat klara sig utan. Jag trodde verkligen att Solsidan var en sådan serie.

Sen. Som så ofta förut när jag försöker överbevisa mig själv, så insåg jag att mina fördomar hade varit helt uppåt väggarna fel. Felix Herngrens briljanta serie om livet bland lyxvillorna i Stockholmsområdet Saltsjöbaden fick mig att minnas den Felix Herngren som var så fruktansvärt rolig back in the days när Kristian Luuk dominerade talkshowfronten i Sverige. Hans rollfigur Alex som i första säsongen av Solsidan drogs med en extremt jobbig gammal mamma och en gravid flickvän med humörsvängningar av sällan skådat slag vann direkt en plats i mitt hjärta. Säsongen som sådan var en underbar blandning mellan hysterisk slapstick och vassa dialoger som gav en mersmak.

I säsong 2 har man tagit den underbara humorn från första säsongen och förfinat den ytterligare. Alex har nu blivit pappa till en liten flicka och det vankas giftermål med hans flickvän Anna, spelad även denna gång av Sveriges roligaste kvinna Mia Skäringer som ju är något av en expert på hysteriska karaktärer. Grannarna Fredde och Mickan har problem med sitt äktenskap och söker lösningar för att bli mer harmoniska i relationen, däribland en liten romantisk weekend som tar överraskande vändningar. Ove Sundberg, den vidriga grannen som hela Sverige älskar att hata, är också tillbaka - denna gång värre än någonsin.

Det är nästan larvigt hur mycket man skrattar åt vissa av avsnitten i säsong 2 av Solsidan, vilket kanske känns tråkigt att erkänna när flera miljoner svenska tittare känner likadant. Det är liksom roligare att vara kärringen mot strömmen. Men man kan inte hjälpa det. Jag har förmodligen aldrig skrattat så mycket åt en svensk komediserie (inte ens Killinggängets bästa stunder) som det ögonblicket då Ove äter en minst sagt speciell macka under ett av de senare avsnitten. Bara för att sedan skratta ännu mer när sanningen går upp för Henrik Dorsin vars skådespeleri/tajming bara blir bättre och bättre för varje produktion han medverkar i.

Snudd på lika roligt är det i avsnittet där Johan Rheborg skäms för att uppsöka läkarhjälp om sina hemorrojder (som han oroar sig för är någonting annat) och istället för att ta tjuren vid hornen får för sig att det är en bra idé att istället ta kort på hemskheterna och fråga runt bland bekanta vad det kan tänkas vara. Det är så tokigt att man nästan skrattar sönder revbenen i farten. Skådespelarna har växt in i sina roller och levererar ljuvliga insatser hela bunten. I roliga biroller dyker bland annat Jonas Karlsson och Eva Röse upp.

Jag kan förstå att vissa tycker att humorn i Solsidan är lite för simpel och lite för lättillgänglig. Men jag tycker det är skönt med en komediserie som inte kräver för mycket av tittarna. Här är det raka rör och ganska billiga poänger i många lägen - som ändå lyckas få en på toppenhumör. En del avsnitt balanserar dåligt mellan vad som är kul och vad som bara blir för mycket. Men överlag är säsong 2 av Solsidan något av det roligaste som svensk TV spottat ur sig sedan Killinggänget bjöd oss på Percy Tårar och Nile City.

Bilden:
Solsidan ser riktigt bra ut för att vara en svensk TV-produktion. Här bjuds på en riktigt bra skärpa, skön djupkänsla och urläckra färgpaletter som fångar upp den svenska sommaren på ett strålande sätt. Svärtan är bra och smuts/störande brus dyker bara upp i korta, rätt obetydliga sejourer som inte stör en nämnvärt.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Inte fullt så imponerande som bilden, men DTS-HD Master Audio 5.1-mixen fyller ändå sin funktion på ett klart tillfredsställande sätt. Dialogerna låter bra, medan surroundeffekterna i sig är något fronttunga och bara i enstaka stunder vaknar till liv även i de bakre högtalarna. Men det är en stabil ljudmix från början till slut som visserligen inte imponerar, men heller inte gör en särskilt besviken.

Extramaterialet:
Här bjuds på en underhållande bakom-kulisserna film och några bloopers.