Son of No One

Filmen:
"Från producenten av The Expendables" skriker filmfodralet till oss - som om det liksom skulle vara något att skryta om ifall det inte handlar om en lika hjärndött underhållande actionrulle som Stallones actionrökare från ifjol. Son of No One är en dramathriller. Fjärran från stora explosioner, svällande biceps och blodigt övervåld där Channing Tatum spelar mustaschprydde polisen Jonathan som tvingas konfrontera sin tunga barndom när uppgifter om ett gammalt olöst mordfall dyker upp samtidigt som det pratas om en eventuell polissammansvärjning. Plötsligt blir tillvaron väldigt jobbig för såväl Jonathan som dennes familj. Snart står det klart att en del stenar bör man ge fasen i att vända på.

Dito Montiel, som häromåret regisserade Channing Tatum i slagsmålsdramat Fighting, har inte imponerat på mig hittills med sitt filmskapande och Son of No One ändrar knappast på det intrycket. Det här är en ytterst medioker dramathriller som lånar inslag från ett flertal bättre polisthrillers som släppts genom åren och försöker koka ihop någonting eget av det hela - det känns ungefär som att titta på en taskig blandning av Cop Land, Serpico och Montiels debutfilm A Guide to Recognize Your Saints med styltiga tillbakablickar (som faller på hopplös usel klippning och hemska barnskådespelare) där vi får se hur tung barndomen var för Tatums karaktär.

Det finns ju uppenbarligen en tanke med att ha dessa tillbakablickar med i filmen då de faktiskt utgör själva grunden för handlingen. Problemet är att tillbakablickarna är filmens svagaste kort. Montiel har tillämpat någon slags "konstnärlig" klippning där han helt sonika klipper mitt i en mening på en karaktär bara för att sedan klippa tillbaka till samma vinkel, men i en annan mening och sedan upprepa samma procedur om och om igen. Det fyller ingen funktion och ser förjävligt ut, vilket visserligen gör att man stör sig snäppet mindre på de gräsliga barnskådespelarna i dessa scener, men inte tillräckligt mycket för att man ska kunna köpa deras avsaknad av inlevelse och allt det där som är ganska viktigt när man bestämmer sig för att skådespela.

Det funkar något bättre i scenerna som utspelas i nutid, åtminstone skådespelarmässigt, rent regimässigt håller nämligen Montiel på och svamlar sig genom hela filmen. Tatum gör bra ifrån sig i huvudrollen som Jonathan. Kanske den bästa insatsen som han gjort under sin karriär. Han gör en oväntat lågmäld tolkning av en polis med många jobbiga minnen som griper tag även i oss tittare, medan Ray Liotta och Al Pacino dyker upp i små biroller utan att lämna några större intryck. Även Tracy Morgan dyker upp på ett hörn. Han gör en seriös roll som är extremt svår att köpa när man sett honom i 30 Rock eller någon av hans ytterst oseriösa filmroller.

Son of No One skulle i händerna på en bättre regissör kunnat bli till någonting mer än denna mediokra och ganska långdragna berättelse där spänningen lyser med sin frånvaro och dramascenerna bara fungerar halvdant. Det säger liksom en del när det bästa med en film är Channing Tatums skådespeleri.

Bilden:
Inte alls bra. Det här ser väldigt mycket ut som en DVD-film med ett konstant irriterande brus i såväl bakgrunder som karaktärers ansikten och en sladdrig skärpa som pendlar mellan att vara okej och att vara på tok för mjuk. Färgerna är hyfsade genom hela filmen, medan svärtan aldrig känns särskilt mörk, utan istället håller sig på en grådaskig nivå som inte borde göra någon människa glad.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Son of No One levereras med ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som i likhet med bilden lika gärna kunde ha varit något från en DVD-utgåva istället. Ljudet känns relativt burkigt på sina håll och någon vidare precision i surroundeffekterna är det inte att tala om, basen vaknar till endast ett fåtal gånger och musiken är ojämnt mixad. Det är egentligen bara dialogerna som verkligen håller måttet. I övrigt en ytterst medioker ljudtransfer.

Extramaterialet:
Ingenting.