Sonic the Hedgehog 3

Sonic the Hedgehog-filmernas utveckling visar tydligt hur långt filmatiseringar av TV-spel kommit på relativt kort tid. Den första filmen, som släpptes i februari 2020, innehöll en charmig animerad Sonic men hade väldigt lite att göra med Segas speluniversum, ett sätt för Hollywood att se till att alla ska kunna förstå konceptet utan förkunskaper.

Resultatet blev en ganska underhållande matiné, hyfsad men förutsägbar, som dock var lite för feg att locka Sonic-fansen. I den andra filmen tillät man sig äntligen att luta sig mer mot element som exporterats direkt från spelen, med två nya animerade karaktärer, Tails och Knuckles, i många av sina egna scener, men fortfarande med en irriterande parallellhandling som involverar mänskliga karaktärer som går på bröllop (suck).

Nu bygger Sonic the Hedgehog 3 vidare på den starka grunden från de två första filmerna och sätter äntligen de animerade figurerna i centrum. De driver handlingen framåt och lämnar resten av de mänskliga karaktärerna i mer sekundära roller än tidigare. Med ett lysande undantag: Jim Carreys Robotnik, som är mer rubbad än någonsin och gör en av de bästa komiska prestationerna i sin karriär. En som känns helt malplacerad i det moderna Hollywood... på bästa möjliga sätt.

Att Jim Carrey, en ikon från 90-talet, kom ur sin halvpension för att spela skurken kändes som en anakronism 2020. Man skulle kunna tro att Carrey efter två filmer skulle dyka upp bara för att håva in en rejäl lön med en slö prestation, särskilt efter det välrapporterade bråket med Paramount över hans lön och hans fullständiga frånvaro från marknadsföringen. Men det kunde inte vara längre från sanningen: Carrey gör en mycket bra roll som inte bara en, utan två versioner av Robotnik (den ena med kraftig makeup för att få honom att se äldre ut) och spenderar större delen av filmen med att interagera med sitt andra jag, vilket innebär att han under inspelningen inte spelade inför någon. Det är en otrolig bedrift.

Han dansar, han skriker, han vrider sig som om han inte vore 62 år gammal. Det lär kännas enerverande för vissa eftersom slapstick blivit gammalmodigt. Nya Hollywoodfilmer, särskilt superhjältefilmer, har format den moderna publikens smak och ingjutit en viss postmodern humor som ofta verkar cynisk och driver med alla traditioner, ibland på ett smart sätt, ibland förklädd till lata metarefererande skämt.

I kontrast till detta känns Jim Carreys framträdande - och hela Sonic 3-filmen för den delen - väldigt uppriktig och bekymmersfri. Även om man inte tycker det är roligt eftersom det i slutändan är en barnfilm, är det ändå fascinerande att se Carrey fortfarande ge allt som han brukade göra för flera decennier sedan, kanske för sista gången i sin karriär.

Sonic 3 är en fröjd från början till slut. Det känns som ett tecknat avsnitt med en obeveklig handling som hoppar från en plats till en annan, från en actionscen till en annan, utan att slösa tid på förklaringar (det finns faktiskt ett lysande skämt om det) eller töntiga bihistorier med de mänskliga karaktärerna för att döda speltid och spara VFX-pengar. Faktum är att den rent av hade tjänat på att vara lite längre, eftersom några av karaktärernas bakgrundshistorier inte känns helt utmejslade och det finns några lösa trådar som kunde ha utforskats bättre.

En karaktär som jag önskar hade fått mer tid är överraskande nog Shadow, spelad av Keanu Reeves. Hans bana är väldigt förutsägbar, men det gör det inte mindre tillfredsställande att titta på. Filmen lånar det mesta av handlingen från Sonic Adventure 2, vilket innebär att fans av Dreamcast-spelet från 2001 vet vad de kan förvänta sig, inklusive hans tragiska bakgrundshistoria, som faktiskt är... ...riktigt välgjord. Men hela filmen känns för hastig. Det är inte som i Super Mario-filmen, som var livrädd för all dialog som varade längre än en minut, men det är ändå synd att Sonic the Hedgehog 3 inte ger sig själv lite mer tid att andas.

För till skillnad från de två tidigare Sonic-filmerna fungerar allt extremt bra här: de animerade karaktärerna, de mänskliga karaktärerna, handlingen, actionscenerna, humorn. Actionscenerna är visserligen i kortaste laget jämfört med vad superhjältefilmer vant oss vid med 20-minutersstrider, men de är många, varierande och väl fördelade över hela filmen.

Även om vi tidigare sade att resten av de mänskliga karaktärerna - förutom Carrey - var åsidosatta, betyder det inte att de har tappats bort helt. Förhållandet mellan Sonic och Tom Wachowski, spelad av James Marsden, var hjärtat i den första filmen, och det respekteras med rätta här och kompletteras snyggt av den andra känslomässiga halvan, den broderliga relationen mellan Sonic, Tails och Knuckles. Även resten av Wachowskis får små cameo-framträdanden, som faktiskt är roliga och väl integrerade i berättelsen.

När det gäller fanservice, så frukta inte. Filmen har gott om referenser till tidigare Sonic-äventyr, medan de två post-credit-scenerna lär få fansen att se fram emot framtiden: detta är inte slut i och med den tredje filmen, inte ens i närheten...

Sonic 3 fullbordar äntligen den resa som började med den första filmen och blir ett riktigt "Sonic-äventyr". En film som litar på att alla målgrupper - från Sega-megafans till föräldrar som går med sina barn - kommer acceptera att en amerikansk storbudgetfilm kan kännas som en tecknad TV-serie modell "saturday morning" (ni som vet, ni vet) från början till slut utan att skämma ut sig. Utan att behöva tona ner den för att göra den mer lättsmält för den breda publiken eller rensa bort de element som hämtats direkt från spelen för att göra dem mer "jordnära".

Och allt går tillbaka till den allra första trailern för den första filmen 2019, med den ohyggligt fula "realistiska" Sonic, som nästan dödade serien innan den ens kommit igång. En film som Sonic the Hedgehog 3 hade aldrig kunnat bli till med den konservativa inställningen. Samma tankesätt som gjorde Monster Hunter till en militärfilm, Borderlands till ett censurerat PG-13-äventyr för hela familjen eller Uncharted till en koffeinfri Tom Holland-film med honom själv i huvudrollen. Tack och lov segrade sunt förnuft och nöje över själlös korporativism för en gångs skull.

Sonic the Hedgehog 3 är kanske den renaste TV-spelsfilmatiseringen någonsin, den omfamnar källmaterialet, ger oss en antologisk föreställning av Jim Carrey, lägger till några väl genomtänkta element och toppar det hela med Hollywoodsmak för att få det att kännas som en avancerad blockbuster. En av årets bästa och mest underhållande storfilmer.