De obehagligt trovärdiga skådespelarna, den välskrivna dialogen, det råa våldet som alltid slår till när man som minst anar det. Anledningarna till att jag älskar Sopranos är många och under den första halvan av sjätte säsongen blir jag ständigt påmind om varför. Det är en intensiv säsong med många tragiska ögonblick. Tonys tillvaro blir allt mer pressad då Johnny Sacks numera sitter i fängelse och genom sin frånvaro skapar spänningar mellan de två maffiafamiljerna. Tony har också problem på hemmafronten, AJ beter sig allmänt rebelliskt, Meadow funderar på att flytta iväg igen och Carmela överväger att anlita en privatdetektiv för att hitta Christophers försvunna flickvän Ade.
Det är fullt förståeligt om ni som aldrig sett serien sitter som frågetecken efter att ha läst handlingssammanfattningen. Sopranos är nämligen en serie som ger bäst utdelning ifall du som tittare sett allting från början. Att du lärt känna karaktärerna, tagit dem till ditt hjärta (det är förvånansvärt lätt trots att karaktärerna i mångt och mycket består av kallblodiga mördartyper) och följt dem i vått och i torrt. Det är en process som växer sig starkare och starkare för varje säsong som går - och just på grund av detta band man knyter med serien, så känns det extra hårt att veta att den sjätte säsongen också är den sista.
Men innan nu slutet nalkas, så bjuds vi här på den första halvan av säsong 6. 12 avsnitt som alla håller världsklass. Det är TV-serie när den är som allra bäst och geniet David Chase (skaparen av serien) ser till att bjuda upp till en dans som vi alla kommer att minnas. För säsong 6 skiljer sig på många sätt från de tidigare säsongerna, detta märks inte minst under de avsnitt då en viss person befinner sig i koma och drömmer sig bort i en skärseldsliknande miljö där det kommer att bestämmas huruvida han får fortsätta leva eller inte. Starka avsnitt som doftar av självaste David Lynch. Därmed inte sagt att hela säsongen skulle vara en lynchig soppa utan det sedvanliga maffiaingredienserna, nej nej, större delen av säsongen är fortfarande som ett enda lång version av Scorseses Maffiabröder. Det är våldsamheter, matlagning och en påtaglig känsla av att kolla på ett hyperintressant hemma-hos reportage i maffiamiljö.
Säsong 6 bjuder också, likt tidigare säsonger, på ruskigt bra skådespeleri och ett musikval som alltid överraskar i positiv mening. Men är ingenting dåligt då? Nja, dåligt är fel ord, men det som är "mindre bra" är främst att Christophers filmdrömmar känns lite väl mycket som utfyllnad och att underbara Jamie-Lynn Sigler inte medverkar i fler scener än vad hon redan gör. Dessa petitesser utgör alltså det enda negativa med säsong 6 och vittnar bara ytterligare om vilken högkvalitativ serie vi har framför oss. Rekommendationen till att ta sig en titt på Sopranos - Säsong 6 är således lika självklar som att Steven Seagal för alltid kommer ha bilringar på magen och att solen kommer att gå upp även imorgon.
DVD-utgåvan från Warner är snyggt paketerad i en lådliknande förpackning där höljet innehåller ett stycke digipack på 4 discar. Bild och ljudkvalitén är av ypperlig klass med skarp bild och ett 5.1 ljud som låter bättre än många andra TV-serier på DVD. Extramaterial finns i form av måttligt intressanta kommentarspår, inget man direkt hade legat sömnlös för om det nu inte hade inkluderats, men samtidigt kul med några härliga anekdoter kring inspelningen.