Sparkle

Filmen:
Whitney Houston var aldrig någon vidare skådespelerska. Det är väl lika bra att konstatera det direkt och undvika att skönmåla någon bara för att denna någon inte råkar vara i livet längre.

Sparkle, som var hennes sista filmroll, är inget undantag. I den här dassiga Dreamgirls-kopian spelar Houston en sträng mamma till tre döttrar som drömmer om ett liv i rampljuset och framgång i musikbranschen. Det blir dock ingen pluttinuttig framgångssaga på rosa moln som systrarna möts av, utan mer ett ganska dystert liv kantat av drogmissbruk och dödsfall.

Inte för att man bryr sig. Karaktärerna är så plastiga att det känns som att titta på när några skyltdockor står och mimar. Speciellt under gruppens många framträdanden i filmen där det aldrig någonsin skapas en illusion av att se en livespelning då musiken och sången är alldeles för perfekt och studioaktig. Det är snygga tjejer som står på scen och skakar på sina rumpor. Inte mer än så. Ett tips är att räkna hur många gånger kameran zoomar in antingen en rumpa eller en bröstkorg under deras framträdanden. Det är nästan lite fascinerande.

Skådespeleriet är inte heller något att hänga i julgranen. Precis som karaktärerna känns majoriteten av skådespelarna väldigt stela och levererar sina repliker med en nästan robotaktig nonchalans. Houston ser sliten ut och frågan är hur mycket hon egentligen behövde spela för att se ut på det viset. En sorglig syn som knappast gör filmen mer sevärd.

Se Dreamgirls istället. Den är cirka sexhundra gånger bättre.

Bilden:
Bildmässigt ser dock Sparkle betydligt bättre ut än vad den förtjänar. Det digitala fotot gör att skärpan gränsar till att nästan vara för skarp, men levererar i alla fall otroliga detaljer i scenerna som är svåra att klaga över. Färgerna är underbart varma och inbjudande genom hela filmen, medan svärtan inte är överväldigande på något vis - men levererar ändå en stabil svärta som bara stundtals går mot det gråa hållet.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp filmens alla musikinslag på ett alldeles lysande sätt med bra tyngd och läckra riktningsdetaljer. Även i dialogscenerna håller ljudmixen en hög kvalitet, även om den är något mer anonym med en lite mer fronttung ljudbild när karaktärerna inte står på en scen.

Extramaterialet:
Här bjuds på ett ganska intetsägande och babbligt kommentarspår med regissören/producenten Aslim Akil, en liten tribut-featurette om Houston, ett förlängt framträdande från filmen, en musikvideo samt några kortare featurettes om skapandet av filmen.