Speak No Evil (2024)

De danska bröderna Christian och Mads Tafdrups debutrulle från 2022 står stadigt som en av de mest omtumlande, mörka, obehagliga och direkt ondskefulla filmerna jag någonsin sett. Som genrefilm betraktat var och förblir den fullständigt briljant och har sedan jag såg den dröjt sig kvar och dykt upp i tanken med jämna mellanrum, vilket i stort sett aldrig sker numer för egen del, inte efter att ha samlat på film i 33 år och recenserat film sedan 1997. Speak No Evil (2022) var och är en enastående film på flertalet sätt.

Att Hollywood skulle snabba sig med att köpa upp manuset för att göra sin egen version, kändes på förhand rätt självklart och inget som jag kände mig särskilt exalterad över. Det behövs ingen amerikansk version av Speak No Evil. Det behövs ingen remake och särskilt inte när det kommer till det sätt som Blumhouse Productions valt att frångå originalstoryn på.

Du som har sett originalet är såklart mycket väl medveten om hur det börjar (och du som inte sett originalet - åtgärda det direkt, tack) och den amerikanska versionen förhåller sig till samma ramverk. Ett par och deras dotter semestrar i Italien, stöter på ett annat par som bjuder hem dem till deras gård i Holland för en mysig långhelg med god mat, vettiga samtal och trevligt väder. Det går dock inte alls som det var tänkt och efter en rad tvivelaktiga utspel från värdparet bestämmer sig gästerna för att åka därifrån, vilket spär på den osämja som legat och puttrat under hela filmens andra akt.

I den nya versionen är det Xmen-skådespelaren (Wanted, Split) James McAvoy som axlat rollen som den karismatiska, utåtagerande alfahanen Paddy (Bjørn, i originalet) och det är på flera sätt hans film, det här. Regissören James Watkins (Eden Lake, Black Mirror) förlitar sig genom stora delar av filmen helt på McAvoys förmåga att fylla bilden med sitt yvigt storslagna, bystigt burdusa vis och även om James gör en riktigt fin insats som den manipulativa Paddy, blir det som så ofta i amerikanska remakes för mycket. Paddy känns tidigt väldigt förutsägbar som karaktär och hans utspel blir en smula ensidiga, vilket inte var fallet med Fedja van Huêts otroligt olustiga tolkning av karaktären Patrick, i originalet. Då gillar jag nog Mackenzie Davis mer nedtonade och nyanserade tolkning av Louise, mer. Visst, hon har inte samma närvaro som McAvoy visar upp men hon känns mer trovärdig och "mänsklig" och agerar moralisk kompass i en film där värderingarna kring trohet, familj och föräldrarollen ganska snabbt ballar ur fullständigt.

Speak No Evil (2024) bjuder på en välgjord uppbyggnad där den där olustiga känslan av kroniskt obehag och kronisk osäkerhet genomsyrar allt. Den första timmen är det verkligen inget fel på och det finns en nerv här som jag tycker fungerar väl. Inte alls lika bra som i det danska originalet, men ändå bra. Det är i den sista akten och primärt under de sista 30 minuterna som det tyvärr blir pannkaka av det mesta, här. Tyvärr. Watkins och Blumhouse har skrivit om det direkt vidrigt mörka, elaka slutet i originalfilmen och slänger här istället fram en typiskt amerikansk final som är så proppad av gamla, trötta klyschor att det mesta av all nerv och spänning kastas ur genom fönstret. Detta är synd. Blumhouse borde såklart aldrig ändrat slutet. De borde aldrig gjort om den starkaste delen av en mycket stark film.