
Filmen:
Minnet kan svika oss alla. I fallet Specialisten blev det plågsamt tydligt för mig redan efter några minuter. Jag mindes inte hur mardrömsframkallande uruselt Stallone mumlar ur sig replikerna under filmens inledning där han och James Woods hamnar i bråk/moralsnack med varandra mitt under ett uppdrag att spränga en brojävel, det handlar om att han inte vill döda en oskyldig människa, men det kan också ha handlat om någonting helt annat eftersom det är smått omöjligt att höra genom hans mummel i just det ögonblicket (och givetvis även resten av filmen) - såvida man inte påpassligt nog slår på texten när filmen börjar.
Jag mindes inte de många sövande telefonsamtalen som Stallone delar med Sharon Stone under filmens gång och hur hon hela tiden låter som en telefonförsäljare som säljer genom att låta porrig och hur han låter som en gammal flåsare som ringer runt och flämtar i luren efter att ha sagt någonting som hämtat ur en tantsnusknovell med en mystisk och lockande man.
Jag mindes inte att John Barrys musik hela tiden låter så överdrivet pampig att man förväntar sig någonting riktigt storslaget även i så pass händelsefattiga scener som då Stallone flexar musklerna genom att stretcha som en balettdansös. Jag mindes inte hur konstigt, för att inte säga ologiskt, det är att man i tillbakablickarna från Sharon Stones barndom ser henne som en liten flicka medan Eric Roberts och hans två hejdukar ser exakt likadana ut som de gör minst 20 år senare i filmen - detta samtidigt som Stone förändrats till en stekhet kvinna i sina bästa år.
Jag mindes inte hur parodisk och lik Dum & Dummare (när Jim Carrey drömmer om att han slår ut hjärtat ur den där kinakocken) scenen på bussen känns när Stallone säger åt en kvinna att hon kan sätta sig på hans plats varpå en buse sätter sig på platsen utan några som helst planer på att flytta sig trots en relativt vänlig uppmaning från Stallone. En vänlig uppmaning följt av några "fuck you" som sedan övergår till besinningslöst våld som avslutas med att han slänger ut buset genom bussfönstret och nerför en bro utan att medpassagerarna eller busschauffören verkar bry sig nämnvärt. Kanske inte det smartaste när anledningen till att Stallone tar bussen är för att hålla sig under radarn.
Jag mindes inte hur parodisk även Rod Steiger känns när han i rollen som kubansk (?) gangsterboss sneglat alldeles, alldeles för mycket på Brian De Palmas gangsterrulle Scarface och envisas med att uttala ordet "you" som "chuuw" för att få den där "rätta" kubanskklingande accenten. Who are chuuw? Chuuw should do what I say or i will kill chuuw!". Jag mindes inte hur komiskt det var då Stallone läser lappen som Stone lämnat efter en het natt tillsammans och hur han efter att ha läst den första raden med orden "I'm not a woman" liksom stannar upp för att smälta chocken över att ha varit med någon som i själva verket är en man med kulpåsen upptejpad på något ställe där solen aldrig skiner - innan han slutligen läser klart meddelandet och kan andas ut igen. Hon var en kvinna. Men inte en kvinna man kan lita på.
Jag mindes inte heller den lama avslutningen, Eric Roberts heltöntiga skurkroll (med en ännu töntigare frisyr som liknar en skurmopp) och hur otroligt mycket James Woods överspelar i sin konstant superarroganta och uppblåsta roll som säkerhetsansvarig hos den kubanska gangsterbossen.
Specialisten är definitivt en av Stallones allra sämsta filmer och tiden har inte varit snäll mot den. Det här är en skrattretande dålig actionfilm som innehåller så många logiska luckor och oförklarliga hopp i handlingen att man tappar räkningen redan efter några sekunder. Ändå är det svårt att inte skratta gott när man tittar på den och det är väl egentligen den enda anledningen till att betyget inte blir lägre än vad det redan är.
Bilden:
Specialisten ser förvånansvärt bra ut på Blu-ray med en relativt brusfri transfer som fångar upp den gyllene glansen och lätt såpoperaaktiga looken som filmen har. Färgerna är varma och inbjudande, medan svärtan känns tung och mörk. Till nackdelarna kan nämnas att skärpan bitvis tappar fokus och att det förekommer en del brus som är svårt att blunda för.
Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.78:1.
Ljudet:
Med tanke på att en stor del av ljudbilden i Specialisten ägnas åt kraftiga explosioner, så är det kanske inte så konstigt att det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret glänser som allra starkast i scenerna där sprängmedel i olika former detonerar. Det är kraftfullt och med ett rejält tryck i högtalarna som skapar en härligt mustig ljudmatta, medan John Barrys fina musik smeks ut på ett varsamt sätt i de lugnare scenerna samtidigt som dialogerna, om än något låga, låter hyfsat bra.
Extramaterialet:
Ingenting.