Här hittar du den första delen av denna artikel: Go!
Immortals: Fenyx Rising
Ubisoft får ofta kritik för att deras spel känns alltför mallade och har påträngande mikrotransaktioner. Men Ubisoft Quebecs Immortals: Fenyx Rising hör inte till dessa. Inspirerad av grekisk mytologi, bjöd äventyret på en färgstark och levande värld full av äventyr och mysterier, med fenomenalt gameplay och mysiga samt ofta förvånansvärt kluriga pussel. Spelets humor, främst genom Zeus och Prometheus, tillförde även en härlig lättsamhet som bidrog till att göra upplevelsen minnesvärd och rolig. Till detta kan vi lägga att spelet en fröjd för ögat med sin tjusiga grafik i en stil som ger det en tidlös charm. Men trots sina många styrkor hamnade spelet tyvärr i skuggan av andra större titlar, och Ubisoft själva tycktes inte vilja satsa på det. En uppföljare verkar det heller inte blir då denna ryktas ha lagts ner och tyvärr är nog detta första och enda gången vi kommer få träffa Fenyx.
Fracture
2008-titeln utvecklat av Day 1 Studios erhöll ett minst sagt ljummet mottagande och försvann lika snabbt som det damp ned på butikshyllorna och visst, det fanns delar som helt klart var mindre underhållande men på det stora hela var och förblir Fracture en underskattad liten pärla som förtjänade mycket bättre. Systemet med att via specialvapen kunna påverka terrängen i spelet var innovativ och väldigt beroendeframkallande och eldstriderna blev tack vare detta och tack vare god spelkontroll händelserikt överraskningsfyllda.
Sunset Overdrive
Insomniac Games första och enda Xbox-exklusiva spel levererade något riktigt unikt med Sunset Overdrive, vars actionpackade gameplay träffade i solar plexus med sin färgstarka och kaotiska värld. Platsen hette Sunset City och var färgglatt på ett sätt som får Svampriket att framstå som monokromt, och fyllt med unika fiender i en plats där varje hörn gömde nya överraskningar. Även dess gameplay var en ren adrenalinkick, där spelaren kunde grinda på räls, studsa mellan byggnader och utföra spektakulära stunts medan de bekämpade muterade fiender (i synnerhet bossfighterna var otroliga, som striden i en bergodalbana) med oerhört kreativa vapen. Men trots dessa fantastiska egenskaper föll spelet snabbt i glömska, kanske för att det var alltför gamer-inriktat och en ny spelserie. Därmed vågade många inte ge det chansen och idag är det knappt ens ett minne blott, vilket är direkt tragiskt. Och med tanke på att Sony äger utvecklaren och Microsoft spelserien - så lär det aldrig bli något mer.
X-Men Origins: Wolverine
Golden Eye 007, The Chronicles of Riddick, Avatar: Frontiers of Pandora... De tre är oftast de tre spelen vi idag nämner när vi på redaktionen vill ge exempel på riktigt lyckade filmlicenstitlar. Även vi, som jobbar med detta, glömmer ofta bort att prata om X-Men Origins: Wolverine som i allra högsta grad hör till den där högen av riktigt bra licenstitlar. Här lyckades utvecklarna Raven Software (som idag sköter om Call of Duty: Warzone) perfekt förmedla känslan av att faktiskt vara Logan och närkamperna liksom variationen, grafiken och atmosfären var i det närmaste perfekt. Detta förtjänade precis som alla andra spel på denna lista ett mycket bättre öde.
Earthbound
Idag betraktas Earthbound som en dunderklassiker, men när det väl släpptes i Japan år 1994 så sålde det ganska klent, och ännu sämre gick det i USA. Det här ledde till att Nintendo beslutade sig för att aldrig ens släppa det i Europa, något som gjort det till ett hett samlarobjekt, och idag har fansen insett hur genialisk denna titel faktiskt är. Med sin charmiga och humoristiska skildring av en modern värld erbjöd spelet något helt annorlunda jämfört med sina samtida fantasy-äventyr. Earthbound briljerade extra mycket med manus och framför allt humorn. Dialogerna var fulla av kvickheter och absurditeter som bröt mot rollspelsgenrens normer. Earthbound är kort sagt en kultklassiker som verkligen förtjänar uppmärksamhet och kärlek, men idag är Ness mest känd som Smash Bros-kämpe och Mother-serien är tyvärr nedlagd.
L.A. Noire
På den tiden Rockstar faktiskt hann med att släppa ett par spel per generation så lanserade de Team Bondis äventyr L.A. Noire, en titel som förtjänade mycket mer uppmärksamhet än det fick vid sin lansering. Med sitt unika fokus på att lösa brott, ett noggrant återgivet Los Angeles på 1940-talet och dess imponerande teknik för ansiktsanimationer, erbjöd det en upplevelse som stack ut från mängden. Själva gameplay-biten blandade klassiskt detektivarbete med actionsekvenser, och att samla ledtrådar, förhöra misstänkta och analysera brottsplatser gjorde direkt att man kände sig som en äkta detektiv. Men spelarna var tyvärr inte intresserade och bara månaderna efter premiären lades hela Team Bondi ned. L.A. Noire förblir dock ett mästerverk som verkligen förtjänar att återupptäckas. Det är ett bevis på vad spelmediet kan uppnå när utvecklarna vågar ta risker och berätta historier på nya och innovativa sätt.
Freedom Fighters
Hitman blev en långt större succé för de danska stilisterna som utgör Io Interactive vilket såklart gjorde att de lade samtliga äpplen i samma hårlösa lönnmördarkorg och lät sina rebelliska frihetskämpar ur Freedom Fighters falla i evig glömska. Vilket såklart är tragiskt då detta på flera sätt var det kanske bästa spelet som studion någonsin utvecklat.
Rocky
När vi talar om boxningsspel är det idag framför allt Punch-Out och Fight Night som kommer på tal, men faktum är att det finns fler bra boxningsspel. Ett av de allra främsta är det 22 år gamla Rocky, vilket givetvis är ett filmlicensspel baserat på filmerna. Men där filmlicensspel nästan alltid var lika med skit på den här tiden, så var Rocky helt fenomenalt. Det underbara karaktärsgalleriet kändes ikoniskt, spelsystemet var superfiffigt och presentationen var kalas på ett sätt som vi sällan får från överarbetade simulatorer. Men kanske var det just att Rocky var ett filmlicensspel som gjorde att folk inte gav det chansen, och det bidrog säkert att Rocky själv inte var direkt stekhet vid den här tiden. Dessutom gick utvecklaren Rage i konkurs kort efter premiären, och idag är det en totalt bortglömd titel som verkligen är definitionen av ett spel som förtjänade bättre.
Prey
Evighetsprojektet signerat Chicago-baserade Human head Studios genomgick drösvis med versioner, upplagor och prototyper innan det till slut formades ihop till ett fungerande spel och när det väl skedde var flera av 3D Realms tidiga, innovativa idéer redan norpade, inte minst av Valve som stal idén om portaler från Preys E3-visning och skapade Portal av hela tanken. Prey kom, imponerade och försvann. När det sen skulle "rebootas" av Dishonored-studion Arkane blev det till ett helt annat spel som inte hade en enda mikromillimeter gemensamt med indiangubben Tommys vildsinta alienslakt i originalet. Synd, synd, synd och skam eftersom Prey (2006) var och förblir ett litet actionmästerverk, trots alla märkliga turer inför färdigställning. Tommy och hans "trigger finger" förtjänade helt klart ett mycket bättre öde.
Heart of Darkness
Infogrames helfranska lilla plattformspärla släpptes till Playstation sommaren 1998 och slog en halv spelvärld med häpnad tack vare lysande design och fantastisk atmosfär. Vi fick hjälpa den mörkrädda lilla gossen Andy rädda sin älskade jycke Whiskey från nattens krafter i vad som för sin tid stod stadigt som ett av de bästa plattformsspelen på marknaden. Men sen då? Sen splittrades teamet och någon uppföljare var det aldrig ens tal om. Idag pratar ingen om Heart of Darkness, ingen skriver om det - ingen nämner det i diverse retrobaserade speldiskussioner. Vilket såklart bara är sorgligt.
Här hittar du den första delen av denna artikel: Go!