Star Trek
Läckert avdammat rymdäventyr när J.J. Abrams styr Enterprise med säker hand. Anna har sett Star Trek.
Star Trek och hela dess medföljande universum är så klart det ultimata nörderiet. Vi pratar ingående analyser av spandexdräkternas sömmar, tusen tv-serieavsnitt och så mycket trekkie-termer att det hade behövt en ordlista lika gedigen som SAOL:s för att återskapa kulturen runt Stark Trek. Sci fi-världens Sagan om ringen om man så vill.
Så att J.J. Abrams skulle bli tillfrågad om att ta över spakarna på Enterprise var ju inte helt oväntad. Han har ju i och med succén med Lost gjort det till en konstform att tillfredsställa både maniska nördar och mainstreampublik. Och för att klara av den balansgången så börjar vi om från början i den här filmen, med en handling som utspelar sig före 60-talsserien. Att slänga in nyinvigda icke-frälsa mitt in i franchisen och förvänta sig att de ska förstå något hade ju självklart inte gått.
Vi slängs in mitt i en brinnande rymdstrid där Kirks fader i kampen mot en fientlig angripare offrar livet för att hans nyfödda son ska kunna evakueras. Kirk växer alltså upp faderslös och är i ärlighetens namn en ganska dryg odåga i filmens inledning. Men hans växer med ansvaret och faders arv på sina axlar och tar som ung vuxen värvning och får en plats bland Enterprises besättning som introduceras tämligen förtjänstfullt i filmens inledande 45 minuter. Tillsammans med Vulcan-födde spetsörat Spock måste Kirk besegra megaondingen Nero som utgör ett dödligt hot mot Federationen.
Stark Trek anno 2009 är precis som väntat ett svulstigt rymdäventyr med förbryllande timewarps, hisnande rymdfarkoster och bombastiska eldstrider där allt ackompanjeras av ett överdådigt soundtrack. Och utgår man från de premisserna så får tittaren absolut sitt lystmäte. Jag tycker trots det att förhandshajpen kittlades med mer än vad filmen i slutändan levererar. Det är otvivelaktigt en bra popcorn-sci fi, men det är inte det interstellära actionepos som vi kommer prata om flera år framöver.
Och ska vi då sätta fingret på de svaga punkterna så ligger en hel del av det i det halvdana arbetet med att forma starka karaktärer. Den där ryska liraren kändes ju bara löjlig, som Jar Jar i Star Wars ungefär. Och jag är besviken på introduktionen av Scotty. Det måste man kunna göra mycket bättre, både skådespelarmässigt och manusmässigt. Överlägset bäst i ensemblen annars är förstås Zachary Quinto som ju är född i syftet att spela Spock.
För att Star Trek ska ro hem ett högre betyg hade jag även behövt se ett lite tightare och smartare manus, några fler överraskningar och att skämten la sig lite tyngre. Vi får väl se om J.J. Abrams stannar kvar och lyckas täppa till luckorna när 2:an kommer, för en sådan blir det så klart. Och jodå, jag ser fram emot den. Må denna prequel leva lika långt och prospert som TV-serien. Eller kanske inte...
Så, extramaterialet. Först har vi lite nördkommentarer från J.J. Abrams, Bryan Burk, Damon Lindelof, Roberto Orci och Alex Kurtzman. Sedan har vi minidokumentären a New Vision som guidar oss igenom filminspelningen på ett lite slentrianmässigt sätt samt några blunders och tabbar som ju alltid är kul. Bildmässigt är den en oerhört stilig bild, ren och klar. Detsamma gäller för ljudet och allt som allt får det här räknas som en av årets starkaste utgåvor.






