Filmen:
"Jiefflar i hellböbbö vilken förbenat dundermustig rövsmiskarrulle!"
Det var mina första ord efter att ha avnjutit Star Trek Into Darkness för första gången (igårkväll). Jag hade önskat att den finsmakande prettonissen i mig hade kunnat yttra något lite mer... Finkulturellt. Men det fick duga. Jag var sådär oförskämt nöjd igårkväll efter att ha kikat på två timmar och tio minuter science fiction-smisk signerat J.J. Abrams och kunde helt enkelt inte komma fram till något bättre att säga - just då. Nu, 15 timmar senare har jag försökt beskriva mina åsikter om den här filmen på ett mer uttömmande sätt.
För det råder för min egen del ingen som helst tvekan på att Abrams överträffat den föregående Star Trek-filmen i den här välfyllda historien om hur Kirk och Spock (med besättning) färdas till Klingonernas hemplanet för att hämta hem en osedvanligt mänsklig superskurk. Precis som i TV-serien utspelar sig 90% av Into Darkness ombord på rymdskeppet Enterprise och det fungerar förbluffande väl, trots att flertalet av de klassiska karaktärerna i skeppets originalbesättning tvingas leva med att de framställs som papperstunna sidekick-karaktärer, kompletta med gimmickaktiga personligheter och märkliga dialekter.
Precis som i Star Trek från 2009 utgörs själva kärnan i den här filmen av samspelet mellan Kirk och Spock, något som fungerar perfekt. Både Chris Pine och Zachary Quinto gör strålande rolltolkningar som precis som sist både känns modernt fräscha och retromässigt hyllningsfyllda på samma gång. Storyn handlar om terrorister och före detta superagenten John Harrison som genomför ett gäng blodiga attacker mot stjärnflottan, något som kastar en hämndlysten Kirk in i en spännande berg-och-dalbana av svek, förräderi, övertygelse och ett flertal svårhanterliga moraliska måsten. Abrams blandar träffsäkert och stilfullt mellan komik med njutbara personporträtt, djup, nyanserade relationer och en härlig tematik som i mitt fall förtrollade under stora delar av filmen. De mer explosiva av filmens actionscener är klockrena och det märks att Abrams verkligen blivit varm i skorna sedan hans långfilmsdebut.
Visst spelar Benedict Cumberbatch över så det stinker i vissa scener (även fast han gör en trovärdig och cool superskurk resten av tiden). Visst är den första akten en aning långsam och visst existerar det en del ordentligt korkade manusmissar (om man nu kunde "beema" upp Spock ur vulkanen, varför då inte "beema" ned honom också?) men i slutändan har jag inte särskilt många klagomål på Into Darkness. En grymt bra uppföljare och en härlig actionpärla som underhöll mig från början till slut.
Benedict Cumberbatch ger begreppet "överspel" en helt ny innebörd under en specifik scen.
Bilden:
Den genomgående kvaliteten på flertalet nya Blu-ray-releaser mot slutet har verkligen varit sinnessjukt hög. Star Trek Into Darkness är verkligen inget undantag. Perfekt skärpa, otrolig svärta, grymt balanserade färger och inte ens en tillstymmelse till problem med vare sig banding eller andra irriterande (och vanliga) problem. Detta är referensklass, rakt igenom.
Ljudet:
Dolby True HD 7.1-spåret i den här utgåvan är något av det absolut bästa jag hört. Det existerar en klarhet i allt från de mest försiktiga av viskningar till filmens största explosioner - som inte många andra BD-rullar kan konkurrera med. Basen är avgrundsdjup men ändå inte slapp, panoreringarna i 7-kanals-mixen helt magnifika och musiken låter himmelskt. Om du ska köpa en film för att kunna demonstrera din nya hemmabiorigg med, är detta ett superbt val. Referensklass även när det kommer till ljudbilden.
Extramaterialet:
Sex stycken superkorta minidokumentärer gör ingen Star Trek-fan särskilt överlycklig. Hör hade jag definitivt väntat mig mer.