Star Trek: Section 31 (SkyShowtime)

Star Trek: Discovery har tagit steget ut till långfilmsformatet i Section 31, en spinoff som fokuserar på Michelle Yeohs brutala kejsarinna Philippa Georgiou och hennes nya karriärsval hos Section 31: en hemlig organisation under Federationens radar som har i uppgift att tänja på reglerna när Federationen är alldeles för rädda att smutsa ner sina händer. Saker och ting blir dock komplicerade när Georgious förflutna hinner ikapp henne och jakten på en Macguffin - samt en mullvad - inleds

Section 31 är ett av de mer kontroversiella inslagen i fanfavoriten DS9 på grund av hur anti-Star Trek hela konceptet är. Det går att förlåta med tanke på hur stark TV-seriens övriga etos var, men nu har Alex Kurtzman - den virriga hjärnan bakom moderna Star Trek - bestämt sig för att korrumpera franchisen ytterligare och omvandla ett av Star Treks sämsta delar i långfilmsformat. Välkommen till Section 31: en "Star Trek"-film för brain rot-generationen, tom på allt som har med följetongen att göra och fylld med allt som är fel med dagens hanterande av älskade franchiser.

Section 31 är en spionhistoria som i grunden är en Suicide Squad-film i Star Wars-skrud med Star Trek-stämpel. Var ska man ens börja? Det finns verkligen ingenting som fungerar i Section 31. Heist-upplägget är föråldrat och den våldsamma komedin är vidrig. Karaktärerna är alldeles för endimensionella och irriterande för att tas på allvar, särskilt den irländska vulcan-idioten (?). Deras dialoger känns som skrivna av någon som har tillbringat alldeles för mycket tid online, för allt karaktärerna gör är att gapa, svära och prata som någon inbiten Reddit-användare som smyger in Yo Mama-skämt i manuset.

Manuset är förstås också helt efterblivet. Korkat. Generiskt. Förutsägbart. Platt. Det här är renodlat skräp som återigen sänker Star Trek-ribban till dagisnivå. Jag hade förväntat mig att åtminstone säga något positivt om Michelle Yeoh, Oscarsvinnaren som ju vanligtvis briljerar i det mesta hon gör. Det är hon inte i denna film. Hon är nämligen alldeles fruktansvärd i Section 31, vars oförbätterliga karaktär av någon anledning söker gottgörelse för sitt ondskefulla ursprung. Filmskaparna kan dock aldrig bestämma sig för vilken ton filmen ska ha, så de skrattar mest bort allt i såt gott som varenda scen. "You're a bad bitch!" Ha ha ha! Döda mig.

Det hjälper inte heller att filmen är gräsligt ful att titta på. Estetiken är en opersonlig mix av alla möjliga science fiction-influenser, vilket återigen tar avstånd från allt som heter Trek. Man ryser av obehag när det klassiska Star Trek-motivet spelas upp mot filmens final, för det kunde bara inte klinga mer fel med filmens högljudda och direkt barnsliga . Vid det här laget måste ju detta vara självsabotage. Ett blödande kulhål i foten. En brun fläck i kalsipperna som aldrig går att tvätta bort.

Section 31 lär inte vara den sista spiken i Star Trek-kistan, men det inkompetenta Kurtzman-gänget kommer väl fortsätta göra allt i sin makt för att söka en målgrupp som inte verkar existera, och om de finns lär de inte att hänga kvar om man pumpar ut skräp som detta. Jag vet inte vad Section 31 försöker vara, och det gör nog inte filmskaparna heller. Allt man kan säga är att Section 31 är en förbryllande, plågsam och cynisk antites till Star Treks arv som skriker tondövhet och desperation. Min rekommendation är att istället slå på Deep Space Nine på Netflix för sjuttonde gången och glömma att denna film existerar...