Stay

Psykiatern Sam kommer i kontakt med en självmordsbenägen student vid namn Henry och efter det blir inget sig likt. Henry hör röster i sitt huvud och har svårt att skilja på dröm och verklighet. Sam försöker hjälpa honom, men förgäves, Henry har bestämt sig för att ta livet av sig på ett speciellt datum. Tiden börjar bli knapp och det dröjer inte länge förrän även Sam börjar bete sig underligt. Kommer han hinna komma underfund med Henrys mardrömstillstånd innan det är för sent?

Stay gör en snurrig i huvudet. Kameran står nästan aldrig still och klipptekniken är heltokig (scener upprepas, tillbakaspolningar, hackiga bilder osv.). På manusfronten är det än mer snurrigt. Kronologin är omkastad och intrigen skruvar ihop sig mer och mer ju längre minuterna går. Vad är dröm och vad är verklighet? Gränsen suddas ut och efter en stund är det inte ens suddigt längre, det är fullkomligt utsmetat. Man tappar greppet om vad som egentligen händer och vore det inte för att skådespelarna övertygar så starkt, så vete tusan om man hade orkat sig igenom hela titten i ett enda svep.

Det finns ändå några fina idéer inbakade i filmen och trots att man inte begriper allting (det är ett sundhetstecken ifall man inte gör det), så finns det någonting som håller en kvar vid tv:n - någonting som det inte riktigt går att sätta ord på. En känsla. Det kanske är känslan av att man drömmer. Stay är nämligen lite som en feberdröm. Osammanhängande och konstig, men bitvis också vacker och förtrollande. Synd bara att man kastar bort allting genom att avsluta så pass svagt. Det hade kunnat bli riktigt bra. Istället för den misslyckade hybrid mellan Donnie Darko, Sjätte Sinnet och Jacob’s Ladder som det nu blev. Duglig, men inte mycket mer.