Skurkbuskis-genren har under årtionden definierat vad svensk film i grunden är. Trams. Allt från Jönssonligan till Joker och Strul har utgjort någon slags grundmall som i grunden hämtat inspiration från de där superfolkliga komedierna som Göta kanal, Sällskapsresan och Åsa-Nisse. Bortkomna män med förvånande ansiktsuttryck och knepiga hattar sätter sig själva i klistret och via en rad lustiga händelser lyckas de i slutändan "snubbla" över såväl skatten som möjligheten att rentvå sig själv. Vi har alla sett det 1000 gånger och när det görs på rätt sätt kan det vara precis lagom underhållande.
80-talsklassikern Strul var för egen del en film som präglade ungdomsåren. Björn Skifs lyckades med den, Drömkåken och Joker karva ut en lite egen nisch inom denna subgenre och jag minns tydligt hur "modern" Strul upplevdes, då. Den blott 25 år gamla regissören Jonas Frick hade såklart sneglat både en och 1200 gånger på Tony Scotts ikoniska 80-talsverk, på Dödligt vapen och Snuten i Hollywood och bjöd på den mest temporaska och klippningsmässigt "icke-svenska" actionkomedin som någonsin gått upp på svenska biografer.
I en tid där allt gammalt är nytt och allt som redan gjorts, ska göras om, är det nu Strul som fått sig en helrenovering och på frågan om det gör att göra "Skifs-film" utan den superkarismatiska Björn Skifs lyder svaret som följer; Nja. Lite både och, kanske jag bör skriva här. Det går, men det betyder inte att Netflix Strul kan mäta sig med originalet. För det kan den inte.
I originalet (som inleds med den där ikoniska scenen då en trippande amfetamin-knarkare stulit en frontlastare som han använder för att slakta ett helt villaområde till tonerna av knastrig dödsmetall) får vi följa kemiläraren Conny som haffas bort ett brott han inte begått. Conny kastas i finkan. Väl där måste han försöka hitta ett sätt att rymma för att väl på utsidan rentvå sig själv och bevisa för polisen att han var oskyldig, till att börja med. I nyversionen får vi klara oss utan hjullastare, tweakande amfetamin-psykopater, mellanstadiefniss och kemistudier. Här är Conny en bortkommen, misslyckad farsa som jobbar på Elgiganten och försöker vinna sin nioåriga dotters förtroende efter en rad brutna löften. Conny hamnar mitt i en rejäl härva då han fängslas och döms för ett mord han inte begått och inifrån finkan måste han nu försöka hitta ett sätt att bevisa sin oskuld. Det blir struligt, helt enkelt.
Conny (Skifs roll, ursprungligen) spelas i Netflix version av Filip Berg och för regin står Jon Holmberg. Både dessa herrar kommer närmast från ett antal Sune-produktioner inklusive Familjen Andersson samt Sune vs Sune och det märks, tydligt. Dramaturgin är fast i barnprogramslandet där dialogen hålls olidligt simpel och förutsägbart barnvänlig på ett vis som inte gör berättandet några egentliga tjänster. Berg spelar dessutom Conny på exakt samma vis som han gestaltar Sunes & Håkans stressade pappa Rudolf, vilket jag tycker är synd. Conny har ett uttryck; Förvånad. Han är aldrig något annat än förvånad genom hela filmen vilket i direkt jämförelse med Skifs rolltolkning känns som en skymf. Det finns ingen karisma eller karaktär i Bergs Conny tyvärr och den enfald sett till känslor och reaktioner som erbjuds, går även igen i den grundläggande storyn.
Strul från 1988 var såklart ingen hårdkokt vuxenthriller. Samtliga av Skifs skurkbuskis-filmer hade en barnvänlighet inkluderad som naturligtvis fick mig som snorig elvaåring att gilla dem. Det går dock samtidigt inte komma från att Strul (2024) är klart mer Bolibompa-doftande än originalet och alla de ändringar i storyn som gjorts skulle jag vilja påstå enbart gjort dem sämre. Dåligt, är det dock sällan. Bara slätstruket och söligt. Det finns ett tempo här som är enkelt att gilla och Strul (2024) är snyggare och mer stilistisk i sin presentation än 99% av all svensk komedifilm som gjorts de senaste 15 åren.