Sucker Punch

Filmen:
Ända sedan han regisserade 300 har Zack Snyder varit en sådan kille vars filmer jag ser fram emot och regelbundet slår upp på Imdb.com för att kolla upp var som är i görningen. Jag blev något förvånad när jag såg att han skulle göra en animerad film om ugglor (och jag har fortfarande inte sett Legenden om ugglornas rike) och det kändes mer logiskt när Sucker Punch utannonserades som estetiserat fantasyvåld. Men så kom rollistan och High School Musical-stjärnan Vanessa Hudgens kändes väl måttligt seriöst. Och så kom recensionerna... Ja, och så såg jag då filmen. Och nu är det väl frågan om jag kommer kolla upp Zack Snyders förehavanden framöver.

I en dialoglös inledningen så introduceras vi för Baby Doll vars hemförhållanden inte skulle rekommenderas av socialstyrelsen. Efter mammans död så placerar styvpappan henne på ett mentalsjukhus som i själva verket är en täckmantel för bordellverksamhet. På hemmet så träffar hon Rocket, Sweet Pie, Blondie och Amber. Några andra lika trasiga (och snygga) tjejer som hon bondar med. Baby Doll bestämmer sig rätt snabbt för att rymma och det enda som står mellan henne och friheten är några ledtrådar som hon måste lösa med de andra tjejernas hjälp.

Sucker Punch är uppbyggd kring klipp mellan verkligheten och Baby Dolls flykt in i en fantasivärld där hon och hennes kamrater är actionhjältinnor utrustade med vapen och ackompanjeras av cool musik (en del 60-tal) och spektakulära scenografier. Det hela låter som ett ganska hyvens upplägg om det inte vore för att det känns som väldigt forcerat och ingenting i filmen egentligen känns äkta utan bara som snygg yta.

Snygga tjejer, snygg visuell stil men ingenting som känns verkligt eller går att relatera till. Någon karaktärsutveckling blir det aldrig utan ledtrådar svischar förbi, identitetslösa monster krossas och känslan av att se en MTV-video i långfilmsformat är hela tiden närvarande. En cool voice over på det och lite meningslöst snack om skyddsänglar så har vi en film vars målgrupp känns något dunkel. Tonårstjejer? Tonårskillar? Inte vet jag. Jag vet i alla fall att jag inte kände mig träffad eller berörd.

Pseudofeminismen i filmen kändes också fånig, tjejerna bröstar upp sig i korsetter, skoluniformer och lack och läder. Vad Zack Snyder skulle ha gjort är att skala av några lager, att rymma en film i filmen i filmen hade inte behövts utan manusmässigt hade han vunnit mycket på att döda några darlings, hänga av några accessoarer och vara lite mindre pretentiös. Det hela blir dessutom lite komiskt när en film på ett så mörkt tema är så pass barntillåten som den är, tydligt anpassad för att komma under känsliga åldersspärrar i USA.

Bilden:
Precis som förväntat så sjuder bilden av liv. Ja, inte mentalsjukhuset förstås som går i svart och gått. Kontrasterna mot fantasivärldarna är påtaglig, här är det starka färger i grönt, gult och med inslag av orange när bomber briserar. Skärpan och detaljrikedomen får bägge toppbetyg, vi ser varenda por, rynka och klädveck. Sedan ser allt green screen-arbete även det fantastiskt ut. Det enda som håller perfektionen borta är några tekniska defekter och banding-strul i en sekvens.

Ljudet:
Referensklass, varken mer eller mindre. Surroundeffekterna låter precist och kontant, dialogen är kristallklar och jisses vilken tajming och exakthet det finns i hela ljudspåret. Man missar inte en endaste kula som viner och studsar och vardagsrummet kommer skaka under striderna mot robotarna och draken. Sist men inte minst så låter soundtracket alldeles ljuvligt.

Extramaterialet:
Vi bjuds på fyra stycken animerade filmer framtagna i promotionsyfte. Snyggt men inte mycket mer än så. Förutom det blir det även en cirka tre minuter lång genomgång av producenterna till soundtracket.