Suicide Squad: Extended Cut

Filmen:
Det finns ingen som helst anledning att sticka det under stolen, träpallen eller skinnsoffan. Suicide Squad är, för min del, årets överlägset största besvikelse - och den här förlängda versionen gör verkligen ingenting för att ändra på den åsikten. Filmen som vi alla började drömma om efter att ha kollat på den där magiska Bohemian Rhapsody-trailern tre miljoner gånger på raken? Den är inte här. Bitar av den, javisst, men på det stora hela känns Suicide Squad så oerhört ofärdig och så ofullständig att man undrar om Ayer överhuvudtaget hade ett manus att arbeta efter.

Mellan alla klumpiga och i ärlighetens namn rätt krystade cameos (allt för att bygga upp inför Justice League), allt för sporadiska inhopp av Jared Letos Joker som används skrämmande lite och trött CGI-gegga till actionscener (som alla känns i princip likadana) finns det ljusglimtar. El Diablo är oväntat utmejslad som karaktär och har några känslosamma ögonblick, Jai Courtney visar äntligen att han är något annat än en ännu sämre Sam Worthington i rollen som ärkeslusken Captain Boomerang och hur skönt är det inte att Will Smith plockar fram den där charmen som i princip varit som bortblåst sen den första Bad Boys? Men det räcker liksom inte att bitar av filmen håller måttet när helheten känns så...ofullständig.

Det här är inte DC:s Guardians of the Galaxy, även om det är uppenbart att studion och Ayer strävat efter det med sitt val av musik i inledningen (där ett flertal gamla dängor spelas efter varandra) som för att efterskapa magin från James Gunns underhållande rymdäventyr, men också i sina mestadels tafatta försök till humor. Tanken var förstås god, men utförandet något helt annat. Största felet är väl att Ayer i all sin machostinna glans inte är någon fena på att vara rolig och frågan är om inte framgångarna med Deadpool dessutom fått fler skämt att adderas i mixen? Det känns som så. Många "skämt" känns nämligen väldigt, väldigt krystade. Det hade nog funkat ifall filmen hade en regissör/manusförfattare som förstod det där med komisk tajming, vilket Ayer uppenbarligen inte har en susning om. Här blir det tvära kast som sällan träffar rätt. Från svammelhumor med rosa mjukisdjur till huvuden som sprängs och kroppar som delas mitt itu med samurajsvärd.

Och alla som går in för att se Leto som Jokern, var beredd på en saftig besvikelse, inte för att Leto är dålig (han kommer nog kunna blomma ut ordentligt vad det lider i en kommande Batman-rulle) utan för att han är med väldigt, väldigt lite. Jag var själv beredd på att hans speltid skulle vara sparsmakad, men det känns ändå rätt fattigt när karaktären bara dyker upp nu och då. Speciellt när det är så extremt tydligt att Jokern hade varit en så oerhört mycket bättre huvudskurk än den värdelösa elakingen man valt att köra med. Leto gör en väldigt annorlunda tolkning av Jokern som fungerar bra utan att för den skull golva en. Han är otäck och har ett bra skratt, men känns stundtals lite som en knarkkung som sett Scarface några gånger för mycket, vilket jag inte riktigt bestämt mig om jag gillar eller inte. Kärleksbitarna med Harley Quinn (som Margot Robbie gör en finfin tolkning av) är desto lättare att ta till sitt hjärta och hör helt klart till filmens finaste ögonblick. I den här förlängda versionen får vi se lite mer av Jokerns relation till Harley. Men det är fortfarande på tok för lite, speciellt med tanke på att det tydligen finns massor av material som av någon oförklarligt idiotisk anledning inte heller inkluderats i förlängda versionen. Oförlåtligt.

De extra elva minuterna som Extended Cut-versionen består av tillför egentligen inte så mycket till berättelsen. Faktum är att den på många sätt gör filmen och det redan så ojämna berättartempot ännu sämre. Här rör det sig om flera scener som av förståeliga skäl kortades ner till den version som visades på bio och som i den förlängda versionen mest känns plågsamt långdragna. Att få se lite bromance mellan Smith och Kinnaman är ju trevligt, förstås, men det gör samtidigt varken från eller till för berättelsen i fråga. Den förlängda versionen av Suicide Squad kommer knappast att ändra åsikterna som folk hade när de klev ut ur biosalongen i somras.

Även om jag aldrig någonsin kommer förstå eller hoppa på fanboytåget där det ska väljas mellan Marvel eller DC och spottas på den man väljer bort som sin favorit - det känns bara korkat att klaga när man som livslång serietidningsälskare äntligen får se så många av sina barndomshjältar på den vita duken, så går det inte att komma ifrån det faktum att jag är riktigt, riktigt besviken på Suicide Squad. Det här skulle ju vara möjligheten för DC att ytterligare cementera det faktum att de har serievärldens bästa skurkgalleri - och visa att kritikerna som hävdat att deras filmer är alldeles för allvarsamma haft så inåt helskotta fel. Istället blev det en framstressad, extremt ojämn och faktiskt rätt trist blockbuster av den generiska sorten där tvivlet på om studion verkligen kommer kunna ro i hamn sitt försök att matcha Marvels delade filmuniversum bara lär öka ytterligare några snäpp.

Jag tror definitivt att det fortfarande finns hopp. Kolla bara på Marvel som öppnade så starkt med Iron Man bara för att följa upp det hela med sömnpillret som var The Incredible Hulk. Det handlar bara om att ha en tydligare struktur och ta in vettigare filmskapare framöver. Med det sagt. Byt nu ut Ayer på en gång, in med en genuint rolig filmskapare (Hej Shane Black) och ge oss en uppföljare som lyckas leverera allt det där som vi alla drömde och hoppades på när den där magiska trailern med gamla Queen-dängan dundrades ut på nätet.

Hoppet är, som bekant, det sista som överger en.

Bilden:
Bildmässigt är det lyckligtvis en betydligt trevligare upplevelse. Skärpan är toppen utan minsta tillstymmelse till mjuka partier, färgerna är härligt lekfulla (inte minst när det gäller Jokerns knallgröna hår) och svärtan är så ljuvligt mörk att det nästan är så att man blir lite mörkrädd mellan varven. Smuts och brus hålls dessutom till ett minimum.

Bilden är i formatet 1.78:1.

Ljudet:
Det här Atmos-mixade ljudspåret är riktigt trevligt från första till sista stund. Surroundeffekterna är otroligt följsamma med precisa panoreringar och balansen mellan högljudda och kraftfulla actionscener och mer nedtonade dialogpartier ligger hela tiden i fas med varandra. Detsamma gäller musikinslagen som har en bra tyngd i sig.

Extramaterialet:
Förutom de extra elva minuterna som filmen fått kastat på sig, så finns här ett gag-reel och några featurettes som i ärlighetens namn inte är särskilt intressanta. Snålt.