Super

Filmen:
Frank D'Arbo är inte direkt typen man skulle missta för en superhjälte. Han är en småfet nolla som inte lyckats med särskilt mycket i sitt liv. Men när hans snygga fru dumpar honom för en sliskig knarklangare i form av Kevin Bacon, så bestämmer sig Frank för att göra någonting radikalt. Han blir den maskerade brottskämpen Crimson Bolt - redo att slåss mot orättvisorna i samhället och försöka vinna tillbaka sin frus kärlek.

James Gunns nya film kan vid en första anblick verka som ännu en trött efterapning av fjolårssuccén Kick-Ass. Men under ytan döljer sig en ljuvlig berättelse fylld av nattsvart humor, brutalt våld och sköna indievibbar som överträffar Kick-Ass på nästintill alla plan. Gunn har lyckats med konststycket att göra en tragikomisk dramakomedi och kombinera detta med ultrabrutal dräparaction som får det att vrida sig rejält i magen. Gör inte misstaget att tro att våldet är lika charmigt indiesvamligt som dialogerna och karaktärerna i filmen. För då kommer du att få dig en otäck överraskning när det barkar loss.

Här är våldet hela tiden kompromisslöst hårt och slår till när man minst anar det - gång på gång.

Super är utan tvekan en av de brutalaste filmerna som jag sett på hela 2000-talet. Men också en av de absolut roligaste, även om humorn bitvis är så otroligt mörk att skrattet fastnar i halsen. Är det egentligen kul med en trikåklädd psykopat som halvt slår ihjäl någon stackare som smiter före i en biokö? Här borde svaret givetvis vara ett rungande "nej", men jag skrattade mig till tårar när denna scen rullade förbi mina ögon. Det är så bisarrt att det är svårt att inte älska det hejdlöst. Super öppnar upp för många frågor mellan skratten. Det är inte politiskt korrekt för fem öre och Gunn gör allt som står i hans makt för att reta gallfeber på alla gnälliga moraltanter därute. Rainn Wilson från The Office briljerar dessutom stort i huvudrollen som den psykiskt instabila Frank.

Medan en på tok för överpeppad Ellen Page är filmens svaga kort och sänker betyget en gnutta. Men summan av kardemumman är ändå att Super är en av årets skönaste filmer där Gunn inte bara lyckas med bedriften att skapa humor ur de mest absurda och mörka situationerna, utan också kombinera våldsam action med riktigt hjärtskärande ögonblick på ett sätt som får en att imponeras gång på gång.

Super är verkligen briljant.

Bilden:
Super levereras med en strålande transfer fylld av ljuvliga färger som skapar sköna kontraster mellan dystert grått indiedrama och färgglad superhjälterulle. Här finns också en läcker skärpa, bra djupkänsla och en svärta som håller sig på mörka och härliga nivåer genom hela filmen. Det förekommer en del brus i vissa scener, men ingenting som stör en nämnvärt.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett riktigt bra DTS-HD Master Audio 5.1-spår med klockrena dialoger och skönt subtila surroundeffekter i filmens lugnare scener (en favorit är då Franks lägenhet får påhälsning av tentakler som får väggar och golv att knaka rejält) - men här finns också ett par riktigt tunga actionsekvenser som på allvar får mixen att vakna till liv. Hela avslutningen där det skjuts och sprängs en hel del är en fröjd att lyssna på, samtliga högtalare drar sitt strå till stacken för att skapa en mustig ljudbild med kraftfull bas och precisa riktningsdetaljer.

Extramaterialet:
Ingenting.