Filmen:
Efter 14 plågsamma år har Brad Bird besvarat denne Incredibles-fantasts böner och släppt det andra kapitlet om familjen Parr, en superhjälteklan som trots sina enorma bedrifter i den förra filmen fortfarande ses som ett okontrollerbart hot mot samhället. Redan i filmens öppningscen, där en Mullvadsman rånar halva staden i en överdimensionerad borr, kastas vi rakt in i Brad Birds underbart personlighetsfyllda spionvärld igen och allt känns så perfekt; här varvar han stiligt regisserade actionsekvenser med roliga familjemoment som på ett perfekt vis prickar tonen och väver samman denna ljuvliga actionkomedi.
Denna gång kretsar handlingen kring superhjältars rättigheter i samhället, där en karismatisk tech-magnat (Bob Odendirk) och hans skygga genisyster (Catherine Keener) kläcker ihop en plan att ändra folks perspektiv på vad politiker ser som trikåbärande terrorister och utser Elastigirl (Helen Hunt) som deras nya ledare för en livesänd hjältekampanj. Detta gör naturligtvis Bob något avundsjuk, men stöttar sin fru medan han lever ett kaotiskt pappa-liv med en twist; spädbarnet Jack-Jack visar sig ha okontrollerbara superkrafter och tär på en redan utmattad superpappa.
Medan den första filmen tog sig mer tid att etablera den här 60-talsprydliga världen och hade en mer påsar-under-ögonen-seriositet under dess första halva, uppslukas man helt i uppföljarens humoristiska dysfunktionella familjedynamik man ju ville se mer av och här finns flera klockrena humorscener med briljanta uttryck som kan få en att kikna av skratt. Även Elastigirls actiontäta uppdrag är fyllda av sinnesjukt läckra actionsekvenser som inte bara är ett ordentligt lyft från föregångaren, utan hör också till några av de vassaste och mest kreativa actionscener någonsin. Här finns scener som är så spännande, välregisserade och suggestiva att det skulle få många actionthrillers idag att rodna. Det finns i synnerhet en ryslig liten scen som utspelar sig i ett lägenhetskomplex som lika gärna hade kunnat härstamma från någon seriemördarthriller. Brad Bird känns här som en vandrande kamera tack vare animationsformatet, som med fingerfärdig precision vet exakt hur tittaren ska få känna sig som en del av berättelsen.
Filmen är smockfylld med roliga och mänskliga karaktärer, men jag vill ändå slå ett slag för Michael Giacchinos mästerliga filmmusik som den allra bästa karaktären i filmen. Giacchino överträffar nämligen sig själv med denna hänförande hyllning till actionjazzen som ju lyfte spionverk som Jonny Quest och James Bond till nya musikhöjder. Giacchinos musik är laddad, emotionell, livlig, fokuserad, driven och direkt beroendeframkallande på ett sätt som få actionkompositörer får till numera och som komplettererar redan fulländade actionscener med stil och bravur.
Filmens egentliga stora svaghet är den nya superskurken Screenslaver, en mästare i hypnotismens konst som dessvärre bleknar i jämförelse med den fantastiskt odräglige Syndrome från första filmen. Idén med Screenslaver är riktigt frän och till en början känns detta monster som en underbart hotfull motvikt till filmens söta familjekomik, men det märks också att Screenslaver var resultatet av en förkortad filmproduktion; karaktären är något huller-ombuller när det kommer till dennes motivation och spänningen uteblir tyvärr när det blir alldeles för uppenbart vad som är på gång. Ändå anser jag att denna skurk är betydligt mer fängslande än majoriteten av Marvels och DC:s hjältefilmer därute, vilket bara visar på Brad Birds förmåga att väva ihop allt under press på ett medryckande vis.
Är man ett lika stort Brad Bird-fan som jag, är ju Incredibles 2 ett måste i filmsamlingen. Trots att föregångaren är ett strå vassare när det kommer till antagonisten och etableringen av filmvärlden, håller denna självsäkra tvåa minst samma höga matinéklass när det kommer till berättandet och animationen som jag har suktat efter så länge. Nu håller vi såklart tummarna för att en tredje Incredibles inte tar 14 år att få till...
Bilden:
Som väntat ser Brad Birds retrofuturistiska 60-talsvärld alldeles förträfflig ut på Bluray, som med sina färgsprakande superhjältetrikåer, flytsamma effekter, skarpa ansiktsanimationer, mystiska ljussättning och svingande rörelser fångar Birds fantastiska spionfantasi i en suverän upplösning. Favoritscenerna rent visuellt är den dunkla lägenheten (där varning för blinkande ljus utfärdas om man är känslig för sådant) och den sista akten, där en purpurröd och eldig himmel hamnar i ljuvlig kontrast med det kyliga havet. Bilden har bildformatet 2.39:1.
Ljudet:
Bluray-utgåvans mastiga DTS HDMA 7.1-spår bjuder på ett explosivt soundtrack och saftiga käftsmällar med en härligt tillfredställande "punch", "krack" och "kapow" under de svulstiga actionsekvenserna, som tillsammans med den härliga musiken skapar en förträfflig balans och skön surroundtryck. Även röstskådisarnas ikoniska stämmor görs rättvisa i en klar och tydlig dialogpresentation i alla dess former.
Extramaterialet:
Förutom den skojiga kortfilmen om hur Edna passar lille Jack-Jack och den hyllade kortfilmen Bao om ett litet dumplingbarn, finns här massor av kul och roande bonusmaterial för Incredibles-fansen. För den som är intresserad av Brad Birds passion till animerad film finns inslaget "Strong Coffee:" att tillgå och det finns även inslag - som reklamvinjetter, intervjuer om karaktärerna, filmvärlden och produktionsdesignen - som går djupare in i skapandet av filmens samhälle. Det bästa inslaget enligt mig är dock de bortklippta scenerna, som är en fascinerande uppvisning av de olika riktningar filmen hade kunnat ta och den smarta berättarkonsten som ibland måste trimmas (själv älskar jag potentialen i kobrascenen). Med andra ord snålar inte Disney inte det minsta med matigt och intressant bonusmaterial.