Superman

När Superman äntligen återvänder till vita duken möter vi en besegrad superhjälte. Clark Kent har förlorat sin första fight någonsin mot en mäktig metamänniska och det blir inte bättre efter det heller; förutom att han blir indragen i en politisk konflikt med ett krigshetsande land blir han också huvudrollen i en skoningslös smutskastningskampanj. Allt går alltså enligt Lex Luthors planer och han tänker inte ge sig förrän Superman är förintad på alla möjliga sätt. Men Superman är inte direkt känd för att ge upp så lätt, särskilt inte om man har journaliststjärnan Lois Lane, superhunden Krypto, Mr Terrific och andra udda superhjältar vid sin sida...

James Gunn, som nu har tänt nytt liv i nya DCEU, visar från filmens första minuter att han vägrar slösa tid på sådant vi redan känner till om gamle gode Stålis. Pang! Boom! Bam! Vi kastas rakt in i handlingen som om detta nya filmuniversum redan har etablerats i en föregångare. Nope! Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet så fort du ser förtexten - Gunn bromsar bara när det är absolut nödvändigt. Här finns exempelvis inga obligatoriska scener om Kal-Els ursprung eller scener om hur personan Superman kom till, här bjuds det på vansinnig serietidningsaction med massor av hjärta och ett härligt barnsligt sinne för superhjälteaction.

Vi möter här en frustrerad Clark Kent som kanske är för naiv för sitt eget och världens bästa, och som drivs av sina utomjordiska föräldrars önskemål. Denna Superman har en kort stubin, vilket kanske rimmar illa med den mer självsäkra Superman vi är mer vana vid men som också blir en tydlig inspiration för andra mer handlingsförlamade karaktärer. Jag gillar David Corenswets mänskliga och bräckliga karaktärsporträtt, det är en annorlunda rolltolkning som jag gärna ser mer av. Detsamma gäller Rachel Brosnahans och den söta kemi hon får till med Corenswet och det är även roligt att se en serietidningstrogen Jimmy "Rizz" Olsen på bioduken (han blir alltså inte skjuten i ansiktet denna gång, som i hemska Batman v Superman).

Strukturen påminner till en början om serietidningen All-Stars Superman, som nästan känns som ett gäng vinjetter som sys ihop för att leverera en rejäl actionsmocka mot slutet. Det är en simpel handling som är proppad till bredden med DC-mytologi och karaktärer som knappt hinner blinka innan Gunn slänger in tittaren i nästa galenskap. Ibland kan man nästan bli desorienterad av Gunns ivriga berättande, som nästan når febrigt entusiastiska nivåer när våra hjältar börjar röra sig mellan olika dimensioner. Men det är ständigt roande. Tjusigt. Lättsamt. Jag gillar framför allt de tystare scenerna, när Gunn väl bestämmer sig för att bromsa. En av favoritscenerna var exempelvis ett intimt samtal mellan Lois Lane och Superman i en mörk lägenhet, medan Hawkgirl pucklar på en laserskjutande rymdmanet i bakgrunden.

Filmen kan liknas vid Nathan Fillions hemska pottfrilla; det är fånigt, men på helt rätt sätt och bärs med stolthet. Superman är nämligen befriande skamlös i sin serietidningsgestaltning, rentav obotlig i sin hjälteromantik. Gunn förstår mycket väl hur konstig denna värld är och vältrar sig snarare i sin nya DC-stämplade leksakslåda än att slösa tid på sådant som redan har gjorts i tidigare Superman-filmer. Denna Superman-tolkning känns som ett gäng episoder från Superman: The Animated Series på steroider, utan den där elegansen från exempelvis den första Christopher Reeves-filmen och vars patenterade Gunn-humor inte alltid lyckas landa. Ja, om man inte heter Krypto såklart, en lika älskvärd som ouppfostrad superjycke som tillåts stjäla så mycket rampljus som möjligt och avbryter ofta scener för komisk (och lyckad) effekt. Barnen i publiken kommer definitivt att älska detta fyrbenta virrvarr av villkorslös kärlek.

Detta är med andra ord en typisk Gunn-film på gott och ont, för ibland snubblar James Gunn över sina egna snilleblixtar. Storyn är tajt, men det är inte alltid övertygande. Viss emotionell potential offras för att hinna med i det höga tempot och viss exposition kan upplevas som klumpig, som när vissa karaktärer mest talar mer om vilka de är som karaktärer snarare än att visa vilka de är. Superman hamnar också i den där oundvikligt grötiga CGI-fällan som många storfilmer hamnar i numera, där större portioner mot sista akten drabbas av överbelastande datoreffekter. Jag vill även tillägga att musiken är något av en besvikelse, som här mixar ihop John Williams odödliga ledmotiv med en släng av Hans Zimmers elektroniska drag och resulterar i något av en blek hyllning till föregångarna. Men när eftertexterna väl börjar rulla sitter man ändå där med ett fånigt leende på läpparna och inser att man trots allt har haft roligt - även om flera element inte alltid klickar.

Superman är en rejält kaxig film som är långt ifrån felfri, men som också omfamnar serietidningsmediets alla besynnerligheter mer än de flesta superhjältefilmerna som har släppts de senaste åren. Det märks att Gunn älskar serietidningar, för även om filmen har tendensen att bli något av en bisarr feberdröm är det otroligt underhållande och känns härligt nördigt i grunden. Om Superman är ett smakprov på liknande äventyrsfilmer i DC-universumet skulle jag nog vilja påstå att James Gunn faktiskt har lyckats med det monumentala uppdraget att starta om DCEU med en stor glimt i ögat. Superman har svensk biopremiär den 11 juli.