När Johnny Depp ombads att kommentera hans relation till Tim Burton sade han något i stil med: "Om Tim bad mig att ha sex med ett piggsvin så hade jag gjort det". Uttalandet säger förhoppningsvis mer om hans tillit till Burton än sexuella preferens men visst är det talande ord. Burton ligger bakom mycket av Johnnys förmåga att släppa tyglar och våga sig på mer annorlunda roller. Och i Sweeney Todd utmanar Depp sig själv ytterligare en gång genom att faktiskt sjunga i en renodlad musikal.
Så vad är det då han tar sig för toner? Jo, tämligen mordiska sådana. Som barberare i 1800-talets London har han hämnd att utkräva för gamla oförrätter. Ganska rejäla sådana. Som kumpan i sina hämndplaner har han Nellie, en något excentrisk pajbakerska. När blodet börjar flyta i barberarsalongen blir det självklara stället att göra sig av med kropparna i just pajerna. Köttfärs som köttfärs liksom.
Egentligen finns det inte någon större anledning att dröja sig kvar vid handlingen eftersom Burton själv inte har gjort det i någon större omfattning. Den här skräckmusikalen är istället en Burton-patenterad ond saga om utanförskap, groteskerier och givetvis kärlek. Och det är inte handlingen som bär beståndsdelarna utan snarare estetiken i filmen. Vi talar om ett smutsigt London med klasskillnader lika tunga som dammlagren som täcker all rekvisita. Vi snackar gotisk kostymering och smink i sann expressionistisk anda. Vi snackar om ett blodflöde så rödlysande att det får stoppljus att framstå som diskreta. Och vi snackar om kyrkoorgelsklink så pampigt att Burtons musikaliska vapendragaren Danny Elfman inte saknas.
Men vi talar trots allt även om en musikal och det är hur man än vrider och vänder på det ingen personlig favoritgenre, utan diplomatiskt uttryckt snarare motsatsen. Sångerna är förvisso bra men ändå för långa för att jag ska orka hålla uppmärksamheten uppe hela vägen. Och Johnny Depp sjunger förvisso helt okej men har ändå inte så trollbindande röst att nyanserna fångas upp i låtarna. Kort sagt, under sångsekvenserna är jag farligt nära att spola fram lite för att få ta del av allt det andra som är så lysande. Som Depps och Bonham Carters skådespel, sättet som Todds drömliv skildras i målande färger och det svarthumoristiska sättet att närma sig döden och människokroppens anatomi. Som extra bonus bjussas man dessutom på Sasha Baron Cohen, a.k.a Borat, i rollen som förnäm barberare och Todds konkurrent.
Sweeney Todd är en tämligen älskvärd film med gott om utmärkta kvaliteter, framförallt på det visuella planet. Det är dessutom en alldeles förträfflig musikal och kör över Mamma Mia alla gånger i veckan. Dessvärre är en "förträfflig musikal" inte samma som förträfflig film. Sweeney Todd har sina brister, inte minst blir det tempomässigt ojämnt på grund av just alla sångnummer. Första 45 minuterna må vara viktiga för etableringen men känns ändå sega sett till helheten. Egentligen finns det bara ett fel på den här DVD:n och det är att det inte medföljer en unextended version utan sångnummer. Först då hade vi kunnat jämföra med Burtons bästa filmer och snacka högre betyg. Nu blir det en svag 8:a för demonbarberaren på Fleet Streeet.
DVD:n i övrigt då? Jo, en alldeles utmärkt utgåva men knivskarpa kontraster och fyllig återgivning av filmens alla gråskalor. Och jo, ljudet och musiken kommer till sin rätt. Warner har som vanligt gjort ett utmärkt jobb. Men vad fasingen hände med extramaterialet och allt extra blodsgrejs som jag ville ha? Nada, nada, nada. Inte ens en trailer. Uruselt.