Taken 2

Filmen:
Efter likvideringen av människohandelsbolaget i föregångaren blir Bryan Mills ofrivilligt föremål för en klassisk albansk blodsfejd. När han drar på en kombinerad jobb- och nöjestripp till Turkiet med sin dotter och sin före detta fru så tar de stereotypa albanerna chansen att kidnappa semesterfirarna. Situationen försvåras något av att Mills själv hamnar i förövarnas våld. Nu hänger allt på att den brådmogna dottern kan frita sina päron så pappa-Bryan kan göra vad han är bäst på - skörda träningsbyx- och skinnpajsförpackade människoliv.

När Taken kom 2008 var det med en kombination av smart action/thriller och en påtagligt otäck inblick i den dolda människohandeln. Det skulle visa sig vara ett recept som berörde publiken och inbringade så mycket franc att Luc Besson skulle kunna fylla Oncle Picsous pengabinge flera gånger om. Taken 2 fortsätter rida på vågen och dra in stålar i samma takt, men är ur en artistisk synvinkel definitivt inte samma framgångssaga. Framför allt för att de intressanta inslagen som ger ett djup till storyn lyser med sin frånvaro.

Taken 2 fullkomligt kryllar av stereotyper. De svartmuskiga albanerna, de niqab-mumifierade kvinnorna som är överrepresenterade på Istanbuls gator, de turkiska lada-polisbilarna och den största stereotypen av alla - Luc Bessons avtryck, som överskuggar Olivier Megatons regisserande i princip varje scen. En man med det efternamnet ska inte dansa efter någon producents pipa. Heter man Megaton är man ämnad för större ting. Som att smida ondskefulla planer från en lava-borg i jordens epicentrum och härska över en dödsbringande monsterarmé.

Jag ställer mig ytterst tveksam till att Besson verkligen hade så mycket mer att berätta Liam Neesons agent med bristfällig känsla för familjesammanhållning. Taken 2 handlade nog mest om business. Slutprodukten blir förvisso en hyfsad actionrulle, helt enligt Besson-fabrikens mallar, dock utan vidare inspiration. Hela registret betas av på slentrian - småtråkiga actionsekvenser, samma gamla biljakter, en platt kärlekshistoria och halvmysigt slut som öppnar för en uppföljare (?). Minimala ansträngningar och publiken knaprar i sig sina croissanter och lämnar salongen nöjda och glada.

Det hela har kryddats lite grann med snabba klipp, en utstuderad gulaktig färgpalett och en gnutta intelligens i form av Agent Mills finurliga metoder och lyckas därför klättra ett snäpp från den ack så förnedrande fyran på Gamereactors betygskala. Angående det faktum att fransoserna, mot resten av världens vilja, envisas med att smussla in Parkour i varenda film sedan millennieskiftet så är Martins officiella uttalande i frågan följande; Lägg av med det!

Bilden:
Taken 2 visas i formatet 2.35:1 och bjuder high definition-suktarna på en schysst upplevelse. Detaljrikedomen är fortlöpande bra och särskilt uppskattat av den som önskar uppleva ett svartmuskigt skägg i 1080p. Den medvetet uppskruvade kontrasten är stämningsfull, men avslöjar också brister. Särskilt de mörkare sekvenserna tampas stundtals med sviterna av oönskat brus och skuggorna blir påfrestande tunga.

Ljudet:
Ljudet levereras av en välstämd DTS-HD 5.1 Master Audio-mix som bjuder på tung bas och balanserade dialoger. Musiken är snyggt integrerad enligt bokens alla regler och ackompanjerar händelseförloppet så bra att man knappt lägger märke till den. Lite väl mycket bas i skottknallarna enligt mitt tycke. Men i det stora hela så är Taken 2 en trevlig ljudupplevelse.

Extramaterialet:
Extramaterialet utgörs av titlarna Gag reel, Poster gallery, Deleted scenes och Making of, och pendlar från att vara okej till att vara värdelöst. Making of är okej, men lite för kort. Resten - värdelöst. Grafiken och animationerna i varje kapitel - ännu värdelösare.