Takers

Filmen:
Gamle skräprapparen Vanilla Ice påstod att han inte hade stulit inledningen till Ice Ice Baby från Queens låt Under Pressure. Han menade att han bara hade lånat lite inslag och att det då var helt okej. Det är lite samma sak som slår en när man tittar på Takers. Fast utan Vanilla Ice.

Heat-jämförelserna är nämligen oundvikliga när man pratar om Takers, vilket är lite synd - då den här klichéfyllda rullen spelar i en helt annan (och betydligt lägre) division än Michael Manns mästerverk med De Niro och Pacino i huvudrollerna. Här får vi istället nöja oss med Paul Walker, Anakin Skywalker (förlåt, Hayden Christiansen), Chris Brown, Idris Elba och Matt Dillon i en förutsägbar historia som handlar om ett gäng med rånare samt en polis med trasigt familjeliv som brinner för sitt jobb.

Man får aldrig något riktigt grepp om karaktärerna. Dillons snut har problem med familjen och är en sån där typisk filmpolis som verkar jobba 24 timmar om dygnet varje dag i veckan, Elbas skurkledare har en syster på rehab och Hayden Christiansen har alldeles för liten hatt. Det är ungefär på den nivån vi lär känna karaktärerna. Här fokuseras istället det mesta på "den stora stöten" som en nyss frisläppt medlem i gänget lägger fram för de andra individerna. En stöt som Dillon gör allt för att sätta käpparna i hjulet på. Ändå blir det varken särskilt spännande eller intressant under filmens gång.

Det blir istället en väldigt ordinär polis-och-tjuvhistoria som bjuder på några underhållande scener, ett par fyndiga inslag under rånen (även om många är så ologiska att man får ta sig för pannan lite grann) och framförallt en hel uppsjö av klyschor som gör att man redan långt i förväg kan lista ut vad som kommer att hända. Största problemet med Takers är dock skådespelarna. Värst är Chris Brown, Rihannas gamla kvinnomisshandlande pojkvän, som kämpar med replikerna på ett sätt som saknar motstycke när det kommer till musiker som prövat på skådespelaryrket. Övriga gör inte fullt så dåligt ifrån sig. Dillon gör en helt okej tolkning av en ytterst stereotyp fillmsnut vi redan sett på vita duken 600000 gånger förut, medan The Wire-coolingen Idris Elba gör sitt bästa för att tillföra lite klass.

Takers är verkligen ingen superb film. Det är en ytterst medioker historia som lider av ett slarvigt manusarbete, tveksamt skådespeleri från flera av skådespelarna och en regi som doftar av amatörmässighet - hela grejen med att lägga på ett blått filter i varje scen gör att det efter en stund känns som att man tittar på Smurfarna snarare än en riktig actionthriller. Sämre filmer finns det gott om, men tråkigt nog för Takers finns det många bättre också.

Bilden:
I fråga om skärpa finns det inte mycket att klaga på i Takers. Här flödar det av läckra findetaljer och ett fantastiskt skärpedjup som verkligen får bilden att kännas levande. Färgerna är relativt dämpad och går mest i kalla blåa toner, vilket dessvärre syns även i de mörkare scenerna då svärtan missgynnas å det grövsta - svärtan i Takers känns mer mörkblå än svart. Det är givetvis inget positivt. Men i övrigt är det här riktigt bra bildkvalitet.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett dundrande DTS-HD Master Audio 5.1-spår som får högtalarna att mullra i ren belåtelse. Surroundeffekterna är tunga och precisa med oerhört fina panoreringar genom hela filmen, mest imponerande är det under filmens inledande bankrån där man verkligen kastas in i mitt i smeten. Dialogmässigt är det bra utan att för den skull imponera särskilt mycket, precis som med musikinslagen.

Extramaterialet:
Här finns ett högst mediokert kommentarspår med filmens regissör och tre producenter som trots ett gott humör och mycket skämtande mellan varandra aldrig blir särskilt intressant att lyssna på. Den som hellre tittar på featurettes kan klicka sig in på två stycken drygt 10 minuter långa bakom kulisserna-filmer om skapandet av produktionen, även dessa högst mediokra med mycket ryggdunkande och oförtjänt beröm till de inblandade. Här finns också en musikvideo med en hemsk låt som jag förhoppningsvis aldrig kommer behöva lyssna på igen.