Tears of the Sun var ett manus som Bruce Willis bara skulle ha. Han förhandlade tydligen till sig den verkliga historien om den benhårde specialförbandskaptenen som räddade en amerikansk doktor ur ett krigshärjat Nigeria genom att skriva på för ett fjärde Die Hard-film, något som han tidigare sagt aldrig skulle hända. Willis försöker därmed extra hårt att framstå som den tuffaste och mest kompromisslöse übersoldat som filmhistorien någonsin skådat. En drömroll som han tydligen ska ha förberett sig extra väl för. Detta resulterar i en himla massa långdragna inzoomningar på den skalligt triste actionikonens kamoflerade ansikte med tillhörande sammanbitna krigsmin. Faktum är att det enda som jag egentligen minns tre veckor efter att ha sett filmen är Bruce igenknipta nuna - det kan aldrig vara bra.
Tears of the Sun försöker vara lika politiskt förankrad och berättarmässigt dokumentär som Black Hawk Down men Training Day-regissören Antoine Fuqua hamnar allt för ofta i samma sötsliskigt hemska krigsträsk som Mel Gibsons We Were Soldiers. Detta är varken spännande, intressant, välspelat eller speciellt actionfyllt, tyvärr.