Terrifier 3

Årets mest fasansfulla säsong har anlänt. Snålblåst, mörker och horisontellt regn som får en att avsky livet. Så vad bättre då än att dränka sina sorger i en kavalkad av extremvåld och blod? Art the Clown är nämligen tillbaka, grymmare och mer groteskt, besinningslöst underhållande än någonsin tidigare. Om nu psykotiskt blodbad och lemlästande är din kopp te. För låt oss inte svansa som katten runt het gröt här. Om du inte funnit underhållning i Damien Leons tidigare filmer i följetongen, vilka inte bara är en direkt kärleksförklaring till den sedan länge förlorade grindhouse-eran, så kommer inte Terrifier 3 att på något sätt få dig att se ljuset. Art är mer vidrig än någonsin tidigare och griseriet är uppskruvat till elva på äckelpäckel-skalan.

Men i ärlighetens namn, vem sätter sig ner framför Terrifier 3 tillsammans med en hink popcorn och förväntar sig Shakespearianska intriger eller intrikat karaktärsutveckling? Art är attraktionen, filmens alldeles egen Mona Lisa och allt runt omkring är bara objekt för den psykotiska demon-clownen att applicera sitt patenterade våld på. Med det sagt så erbjuder dock Terrifier 3 marginellt mer substans än tidigare två långfilmer och Leone försöker väva in en del världsbyggande och bakgrundshistoria, framförallt gällande Art själv, hans förflutna och dennes koppling till det övernaturliga. Låt mig dock vara tydlig här, det är inget som på något vis återuppfinner karaktären.

Russinet i gröten är fortfarande det spektakulära våldet och filmen tar vid ungefär där händelserna i Terrifier 2 slutade. För som vi alla vet går det inte att till fullo besegra riktigt sann ondska. Vilket även är fallet med Art som trots att han saknar huvud när filmen börjar, finner en väg tillbaka och likt en mardrömslik fågel Fenix reser sig ur askan - eller i detta fallet, gamla blodiga kvarlevor. Med siktet inställt på idel nya offer likväl som en handfull av de stackars överlevande från förra filmen så beger sig världens vidrigaste clown ut på mördarstråt. Kort och gott, intrigen är obefintlig och de mänskliga karaktärerna är ungefär lika spännande som förra veckans nyheter. Men det är okej, vi är här för att se bisarrt våld och inte mycket mer, och på den fronten sviker Terrifier 3 inte.

För Art är i det närmaste magnetisk, och hur gärna man emellanåt vill skifta blicken bort från filmen så går det helt enkelt inte. David Howard Thornton, mannen bakom masken, är nämligen briljant i sitt minspel och kroppsrörelser. Han andas liv i den degenererade clownen på ett vis som egentligen inte borde vara möjligt och det är tydligt att Thornton är som född för denna roll. Art är i särklass en av de mest skruvade skurkarna på flera, flera år och även de mest luttrade av skräckfans kommer bitvis finna det kämpigt att försöka uthärda det sadistiska våldet. Terrifier 3 tar nämligen grymheten till en helt ny nivå och Art leker i långt större utsträckning här med sina offer, drar ut på deras lidande och torterar dem på ett vis som verkligen får det att vrida sig i magen.

Ändå, tvärt emot all rim och reson, så finns där en aspekt av det hela som är så märkvärdigt fascinerande. Vilket också är den krok som så effektivt bibehåller ens intresse i filmen. För där finns ständigt små antydningar till att där finns en metod bakom dårskapen, något ondskefullt, kalkylerat bakom den kusliga fasaden av clownsmink. Det ska dock sägas att den här filmen helt klart tänjer på gränserna till vad som är acceptabelt. För även om det extrema våldet är både kreativt, noggrant utarbetat och tydligt designat för att chockera - så mycket det bara går, så fanns det definitivt ögonblick då jag ifrågasatte huruvida jag skulle mäkta med eller inte.

Trots detta känns våldet aldrig onödigt eller påtvingat. Det tjänar sitt syfte och det kommer definitivt att testa dina gränser, men där finns en nivå av konstnärlighet i det hela. De praktiska effekterna är imponerande med gamla hederliga fontäner av röd gegga och inälvor som flyger i allsköns riktningar. Här finns inte en tillstymmelse till det numera så vanliga CGI-blodet vi ofta får se, och det är otroligt uppfriskande.

En eloge måste också ges till filmens förmåga att balansera våldet och den mörka humorn. Ja, Art är en hänsynslös, sadistisk galenpanna men där finns ett artisteri på sättet han hånar sina offer. Det överdrivna minspelet, den mörka humorn i hans upptåg, ja det blir rent av lekfullt i all sin absurditet. Leone vet precis vad han har i Art, och Terrifier 3 skyr aldrig undan eller skäms för vad filmen är. En extrem form av underhållning tillägnad en nischad men hängiven skara av moraliskt fördärvade fans, undertecknad inkluderat och detta är den mest naturliga vidareutvecklingen av franchisen. Det är större, blodigare, mer extremt och fullständigt ohämmat. Så för de av er som kan mäkta med intensiteten och det oförlåtliga, viscerala våldet, så kommer Terrifier 3 att bringa fröjd. Den befäster Art the Clown som en av de mest ikoniska moderna ruskprickarna inom genren och bjuder på en bloddränkt åktur likt inget annat.