Tror ni mig om jag säger att bondfilmen Moonraker, Jakten på den försvunna skatten samt E.T. (!) hade enorma problem med Statens biografbyrå och deras otäcka censur-sax i början av sjuttiotalet och framåt. Med det faktumet i bakhuvudet känns det plötsligt löjligt uppenbart varför Tobe Hoopers då extremt våldsamma Texas Chainsaw Massacre blev totalförbjuden i Sverige 1974. Det dröjde inte alls länge förrän ryktet om världens farligaste film var igång, och för oss i Sverige skulle det ta nästan tjugo år innan filmen släpptes helt utan klipp och vi skulle få stifta bekantskap med charmtrollet Leatherface och hans ökända motorsåg. Idag är den svenska censuren i princip väck och man har knappt klippt i en enda film sedan Martin Scorseses Casino 1995. Och tur är väl det, när nyinspelningen av den trettio år gamla, kultklassiska skräckfilmen gick upp på biograferna i början av året. Står för regin den här gången gör musikvideoregissören och långfilmsdebutanten Marcus Nispel.
Rent handlingsmässigt är sig det mesta likt originalet. I centrum har vi givetvis det obligatoriska ungdomsgänget som är på väg till en konsert. I bilen finns knark, alkohol och en enorm sexlust. Givetvis gör ett dussin faktorer att den glada stämningen snabbt övergår till skräck och frustration då gänget fastnar med sin trasiga bil i en liten håla i Texas. En håla där mördaren och kannibalen Leatherface med motorsåg regerar. Och hela hans mysiga familj också för den delen.
Det var inte alls länge sedan jag såg om originalet från 1974, där Leatherface, i Gunnar Hansens tappning, lunkar efter en skräckslagen Marilyn Burns med motorsågen i högsta hugg. Plötsligt slår det mig att originalet inte på något sätt är bättre än den här härligt obehagliga re-maken. Skräcken är betydligt mer påtaglig den här gången och vid flera tillfällen under filmens gång kommer jag på mig själv med att gnaga frenetiskt på mina egna händer av ren nervositet. Men det är inte bara handlingen som är densamma som förut, man har även använt sig av samma scenograf, Daniel Pearl, som har lyckats göra mycket mörka och skrämmande miljöer, och då tänker jag framförallt på huset och källaren där Leatherface tillreder sina offer. Det taffliga och amatörmässiga skådespeleriet, samt en något sömnig första halvtimme, vägs snabbt upp av regissör Marcus Nispels förmåga att skrämmas och att verkligen få mig att känna totalt äckel och medlidande med de stackare som faller offer för den säkert rekorddyra motorsågen.