Texas Chainsaw Massacre: The Beginning

Det är drygt 35 år sedan Motorsågsmassakern kraschlandande och lämnade en hel vuxenvärld i paralyserat chocktillstånd. Censurväsendet återfick däremot handlingsförmågan desto snabbare och saxade ner innehållet så att det påminde mer om schweizerost än skräckfilm. Ju mer högljudd moralpaniken blev ju fler genremässiga blodsbröder till Motorsågsmassakern föddes och de riktiga bra filmerna fick en bred publik trots massivt motstånd och utvecklades sedan vidare till 80-talets populärskräckkultur. Överlevnadsinstinkt och Darwinism när den är som allra finast alltså.

En rejäl injektion överlevnadsinstinkt hade inte varit helt fel hos de fyra ungdomar som på sedvanligt sätt råkar ut för en olycka och fastnar mitt i ingenstans. Och mitt i ingenstans i skräckfilmssammanhang innebär som bekant alltid hos inavelskannibaler med dåligt bordsskick. Denna Motorsågsmassaker utspelar sig alltså före de andra filmerna i serien och det fina i kråksången består av att få se hur det gick till när den numera nästan folkkäre Leatherface blev den maskförsedda psykopat vi lärt känna honom som. Men i likhet med de som i Hannibal Rising trodde att de skulle få en ingående psykologisk skildring av hur Dr Lecter fick sina matvanor, lär de som förväntar sig något liknande här återvända tomhänta. Något substantiellt inlägg i debatten huruvida man föds ond eller inte är alltså lönlöst att hoppas på. Då fungerar smörgåsbordet bestående av köttkrokar, naket och tortyr desto bättre om man fortfarande, efter tredje Saw-filmen och Hostel, har någon blodkvot kvar att fylla upp. En eloge till kinematografin och det sargade mörka fotot är också på sin plats.

Texas Chainsaw Massacre: The Beginning är som ensamstående film betraktat knappast särskilt nödvändig, framförallt inte eftersom vi fick en skaplig remake så sent som 2003. Däremot så fullbordar den exploitationvarvet och för franchisen tillbaka där allt en gång började. För även om det psykologiska spelet i filmen som sagt uteblir så är det ett sociologiskt känt faktum att folk mår bra av riktiga avslut och cirklar som sluts. Och till och med den där överlevnadsinstinkten kryper fram igen. För när pappan i familjen Hewitt påpekar att de dödar och äter sina offer för att slippa att någonsin gå hungriga igen så är det också en form av evolutionsstrategi. Om än inte speciellt rumsren.