That's My Boy

Filmen:
Möt Donny - en brådmogen trettonåring som av någon outgrundlig anledning blir världskändis efter att ha gjort sin heta skolfröken på smällen. Av någon ännu outgrundligare anledning så tilldelas han dessutom vårdnaden på barnet när lärarinnan får skaka galler. Inte helt oväntat så ter sig Donny vara en ungefär lika lämplig förälder som dom där danska morsorna i "Unga mödrar". Ungen försummas givetvis genom hela uppväxten då tonårsfarsan hellre ägnar sig åt att dricka bärs och skörda frukterna av sitt kändisskap än att pott-träna pojken, som han dessutom döpt till Han Solo och föder upp på en strikt fastfood-diet.

Några år senare hamnar Donny i klammeri med skatteverket och hans enda chans att skramla ihop resurser för att täcka skulderna är att arrangera en tv-sänd familje-reunion. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Han Solo har mycket förståligt sagt upp bekantskapen med sitt ursprung och svänger sig numera i societets kretsar och morsan sitter ju som sagt bakom lås och bom. Men Donny har inte mycket till val om han ska kunna rädda sitt skinn. Men en lågpris-öl i handen och med kanske världens fulaste jeans så stövlar in i sin sons liv.

Okej, bara så att ni ska förstå ungefär var nivån ligger; sensmoralen i That's My Boy är otvetydig. Alla, oavsett ålder, socialstatus och samhällsklass, är innerst inne fast i kiss och bajs-åldern och vill egentligen inget hellre än att få leva ut sin tyglade förtjusning över den komiska storhet som går att utröna ur snusk och exkrementer. Nå, tycker du att upplägget verkar lovande? Då måste jag tyvärr hänvisa till filmens rådande 15-årsgräns och meddela att du förmodligen kommer att få vänta minst tre år om du vill se den från någon annanstans än i din mammas knä.

Efter att ha spelat ganska exakt samma dum-feta karaktär genom hela sin karriär så måste Adam Sandlers utvecklingskurva snart ses som det slutgiltiga dråpslaget mot Darwins evolutionsteori. Det naturliga urvalet råder uppenbarligen inte i Hollywood. Ni som har Animal Planet vet hur det brukar gå för begåvningsreserven i djurvärlden. Fastnar i tonfisknät, får betarna amputerade eller blir överkörda av båtar när dom flyter runt som dumma, lata sjöko-vägbulor. Jag vädjar härmed till modernatur att göra sitt jobb nästa gång Herr Sandler stegar ut från Happy Madisons kontor med ett skräpfilmsmanus i handen.

I enlighet med de flesta andra Adam Sandler-filmerna så saknar även denna all form av finess och god smak. Det är uppenbart att man satsat mer på kvantitet än på kvalité. Skämten duggar tätt, men bara en bråkdel lockar till skratt. Säger man så många fula ord man bara kan, i så många olika sammanhang som möjligt, så kanske, kanske man träffar rätt någon gång även om man saknar all form av timing, talang och känsla. Det är precis så That's My Boy känns.

Men den här gången kanske det äntligen kommer gå upp för Adam Sandlers att det inte räcker med att dra på sig lite tok-fula kläder och svära med en påfrestande bebisröst. Bio-publiken svek That's My Boy och då den failade med att tjäna ihop budget, så är det inte bara en värdelös historia i sig - det är också en dyr historia för Happy Madison.

Bilden:
På bildfronten levererar dock Sony som väntat. Filmen i sig är väl knappast någon dubble rainbow-upplevelse. Inga storslagna vyer eller artistiska kamerautsvävningar, men riktigt bra Blu-ray egenskaper. Färgerna är snyggt naturligt återgivna. Skärpan och detaljrikedomen - fläckfri. Jag kan överhuvudtaget inte hitta någonting alls att anmärka på. Rakt igenom en mycket bra BD-utgåva! That's My Boy presenteras i formatet 2.40:1 och upplösningen är 1080p. Martin gillar.

Ljudet:
Ljudet levereras av en välbalanserad DTS-HD 5.1 Master Audio-mix som håller samma höga standard som bildkvalitén. Filmens natur erbjuder få prövningar, men dialogerna framförs med perfekt precision och härlig klarhet - vare sig dom leds ut från centern eller från någonstans off-screen. Möjligheterna till surround förvaltats föredömligt när tillfällena väl ges, något som förstärker ljudupplevelsen så den når upp till sin fulla potential. Mycket bra ljud!

Extramaterialet:
Greetings from Cape Cod ger väl en ganska bra fingervisning om var nivån ligger - en helt menlös sekvens där alla i produktionen säger "waazzzaaap" tusen gånger. Kul? Nej. Har aldrig varit. Kommer aldrig bli. De andra featuren känns väl på ett ungefär lika intressanta. Inget som helst underhållnings- eller informativt värde överhuvudtaget. Utöver några bortklippta scener och ett Gag-reel så är det uteslutande trams, skräp och slöseri med tid. Oavsett om man gillade filmen eller inte. Så är det bara.