The Accountant 2

Det är för mig inte bara svårt att förstå hur det kunde gå så fel, här, det är även för egen del obegripligt hur ett filmbolag återigen kan tänka sig släppa lös en uppföljare så bedrövlig som denna är. Finns det inte längre någon yrkesstolthet kvar? Går det verkligen inte backa bandet när man på klippbordet såklart inser att ens påkostade actionthriller är ett fullständigt ultrahaveri? Ben Afflecks efterlängtade Wish-version av Jason Bourne och hans autistiska livssyn är tillbaka, och detta är en av de sämsta uppföljarna jag någonsin sett.

The Accountant var inget mästerverk. Det var verkligen ingen Bourne Identity och verkligen ingen Salt, heller. Men det var en godkänd actionthriller. Gavin O'Connor bjöd på sin kanske sämsta film, men det var ju såklart ingen stor sak heller då gubben trots allt regisserat Warrior (mästerlig) samt The Way Back (strålande). Affleck gjorde en lyckad insats som autistisk lönnmördare, det fanns ett uns av självdistans i det på ytan gravallvarliga upplägget och actionportionerna var våldsamma och påhittiga.

I The Accountant 2 fungerar absolut ingenting. JK Simmons nu pensionerade FBI-boss känns som en helt annan karaktär, Affleck gör någon ny, knepig röst som han inte gjorde i den första filmen och när den autistiske supermördaren Christian Wolff allierar sig med FBI och ringer hem sin lillebror (fruktansvärt gestaltad av en ständigt överspelande Jon Bernthal) för att försöka leta reda på en bunt mördare/kidnappare, har man ju redan där blottat sin brist på förståelse för vad som gjorde föregångaren till en succé.

Det står klart redan under introt att regissör Gavin O'Connor haft som avsikt att visa upp den "mänskliga" sidan av sin analytiske mördare. När filmen börjar har Affleck hackat en datingförenings egen app och fått mer matchningar hos de kärlekskranka tanterna än alla andra karlar (sammanlagt) och de följande tio minuterna handlar om hur han försöker speed-dejta men misslyckas eftersom han vare sig är rolig, socialt skicklig eller charmig. Detta vansinne fortsätter i en smärre evighet för att sedan ersättas av en scen där Fury-versionen av Bernthal checkar in på ett lyxhotell, helt omotiverat klär av sig alla kläder och ringer upp en kennel för att försöka förhandla ned tiden som hans nyinköpta hundvalp måste stanna i kullen. Monologen där Bernthal gormar och vrålar om hundvalpar och deras förmåga att knyta an till sin husse/matte, med en skarpladdad pistol i högernäven och endast iklädd minimala kalsonger är utan tvekan den sämsta jag sett 2025. Den gubben kan verkligen inte skådespela, alls.

Inte blir det bättre då bröderna Braxton och Christian återses, heller. Det märks att regissör Gavin O'Connor velat bygga upp en slags Tarantino-aktig munhuggningsgrej med tydliga vinkningar till Rainman, men det slutar bara i total och fullständig förnedring då Affleck känns trött och vilsen i sin roll, och sin nya röst, medan Bernthal som vanligt bara "låtsas" att han gestaltar något genom att kuta runt med upppumpat bröst, tuggandes tuggummi med en gångstil som mest för tankarna till WWE-grundaren McMahons "power walk". Det är så dåligt att det blir pinsamt och även om ett par actionscenener då båda huvudrollsinnehavarna håller truten, är klart godkända - står sig detta som den mest onödiga uppföljaren sen En prins i New York 2. Skamligt dåligt, Affleck. Skamligt dåligt.