The Adjustment Bureau

Filmen:
Matt Damon i ett Inception-luktande science fictiondrama kan väl inte annat än bli en braksuccé? The Adjustment Bureau grundar sig på en novell av kultförfattaren Philip K. Dick vars verk blivit storfilmer som exempelvis Minority Report och Total Recall men framförallt Blade Runner. Det är inget lätt uppdrag regi-debuterande manusförfattaren till The Bourne Ultimatum och Oceans Twelve gett sig in på.

Matt Damon spelar David Norris, en lovande ung politiker i New York med en senat-plats i sikte, som han missar på ren oaktsamhet. Fast mitt i allt elände träffar han sin drömkvinna. Men mystiska hattprydda män skickade från den högre makten gör allt för att försöka hålla dem isär. Gud, eller styrelseordföranden som han eller hon kallas har tydligen en egen plan för David som inte innefattar senats-misslyckande eller onödiga kärleksyttringar.

Inledningen är lovande. Tempot är snabbt och filmberättandet knivskarpt. Kombinerat med de läckra Manhattan-vyerna skänker de filmen den där sköna känslan av att här ska det bli go-film för hela slanten. Men förhoppningarna grusas så fort de löjliga hattgubbarna dyker upp. Det är riktigt fånigt när de springer ut och in genom dörrar för att fatt i Matt Damon. Om det nu var så viktigt för herren där ovan att alla följde sin plan skulle han väl komma fram till en något effektivare metod.

Filmens tema är i grunden intressant. Hur de tre elementen religion, ödet och människans fria vilja ibland kolliderar med varandra. Men regidebuterande Georgi Nolfi har missat tavlan grovt. Philip K. Dick skulle nog ha blivit riktigt besviken, för det var väl inte precis så här han hade föreställt sig en filmatisering av sin novell.

George Golfis existensfilosofiska science fictiondrama lovar mycket och han har verkligen lyckats med att få till kemin mellan filmens två älsklingar Matt Damon och Emily Blunt. Men det räcker inte när George har tagit sig friheten att skapa en egen värld, med egna regler som är på tok för komplex och obegriplig för att vara trovärdig. Den högtravande upplösningen med sin smått parodiska framtoning är den sista spiken i kistan på en film som verkligen kunde ha blivit något. The Adjustment Bureau duger inte till mer än som slapp söndagsunderhållning, tyvärr.

Bilden:
George Nolfi har iallafall lyckats sätta rätt färg på The Adjustment Bureau. De stålblåa nyanserna framhäver Manhattans innersta själ och ser inbjudande ut. Det tillsammans med den maffigt dynamiska bilden och skärpan gör The Adjustment Bureau till en riktigt läcker visuell upplevelse. Svärtan är fyllig och bilden är ren och fin. Det enda som går att anmärka på är en aning brus men det stör inte nämnvärt. Filmen levereras på en BD50 med VC-1 kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
The Adjustment Bureau låter minst lika bra som den ser ut. En DTS-HD Master Audio-mix får göra jobbet och bjuder på en omfamnande ljudbild där det händer mycket. Dialogen är supertydlig och det känns som att du är mitt på podiet när David pratar till massorna. Ett sannerligen effektivt utnyttjande av surroundhögtalarna. Även basen samspelar bra med de övriga högtalarna och skänker det där lilla extra till ljudupplevelsen.

Extramaterialet:
På extramaterialsidan har vi bland annat ett kommentatorsspår med regissören George Nolfi som berättar om filmen och sin tolkning av Philip K. Dicks novell. Inte det bästa jag hört med lyssningsvärt. Sen har de också slängt med några bortklippta scener som dessvärre inte visar nåt vettigt, det finns en anledning till att de blev just borttagna. Till sist har vi några obligatoriska featurettes som tar upp romansen mellan David och Elise, filmandet i New York och Emily Blunts danserfarenheter.