The Amazing Spider-Man 2

Filmen:
När jag var liten drömde jag alltid om att bli Spindelmannen en dag. Att kunna svinga omkring bland New Yorks skyskrapor och prygla upp ärkeondingar på löpande band kändes bra mer lockande än att som kompisarna drömma om att bli brandmän eller bönder. Idag drömmer jag inte lika mycket om att en dag vakna upp som den nätskjutande superhjälten. Mycket för att jag insett att jag avskyr spindlar av hela mitt hjärta, men också för att han inte behandlats särskilt bra i filmform sedan Raimi bjöd oss på sin mästerliga Spider-Man 2 för tio år sen.

Efter det har allas vår älskade spindelgubbe hunnit dansa på bardiskar med emo-smink och blivit rebootad på sämsta tänkbara sätt i form av The Amazing Spider-Man som var alldeles för löjlig för min smak. Att än en gång bli serverad en ursprungsberättelse kombinerat med en mycket blek skurk, bedrövlig action med bristfällig CGI och taffliga kärleksscener som aldrig kändes äkta kändes bara fel och allmänt onödigt. Det blev extra jobbigt när Andrew Garfield trots alla brister kändes så klockren i rollen som Peter Parker/Spindelmannen.

I tvåan har Marc Webb och manusförfattarna lyckligtvis skärpt sig en aning. Garfield känns nu ännu mer perfekt som Peter Parker/Spindelmannen med sitt konstanta lustigkurrande, actionscenerna är betydligt bättre och kärleksbiten mellan Garfield och Stone är plötsligt ett av filmens allra starkaste kort. Faktum är att vissa scener är så mysiga att det känns som att titta på en riktigt bra romantisk komedi. Webb och manusförfattarna har verkligen hittat den rätta vägen för att få Peter och Gwen att kännas som två unga människor som fallit pladask för varandra och svårigheterna att få deras relation att fungera. Skillnaden mellan romantiken i denna och den förra filmen där det i stort sett saknades minnesvärda ögonblick mellan de två turturduvorna är enorm.

Men jag förstår fortfarande inte varför det ska vara så svårt att få till skurkarna. I förra filmen bjöds det på en urtråkig Dr Jekyll/Mr Hyde-kopia som konstant babblade för sig själv för att verkligen trycka på galenskapen, medan det här bjuds på tre olika skurkar som stinker i varierande grad. Electro ser ut som Mr Freeze från Batman & Robin, har ungefär samma personlighet som Riddler från Batman Forever och drunknar i dubstep varje gång han ska visa sina superkrafter. De andra två är egentligen med alldeles för lite för att kunna lämna några större intryck. Eller ja, Rhino ser ut som en generisk CGI-robot från valfri blockbuster som kommit under de senaste tio åren och Paul Giamatti levererar sin karriärs i särklass sämsta skådespelarinsats när han överspelar sig bortom all rim och reson som den ryska noshörningsgubben.

Men största förlusten är hur man behandlar Green Goblin. Dane DeHaan som spelar Peter Parkers bästa polare Harry Osbourne gör rätt bra ifrån sig ända fram till slutet av filmen när manusförfattarna plötsligt fått för sig att man minsann måste klämma in det gröna trollet innan filmen är slut. Det leder till en ganska intetsägande förvandling, men också en bortkastad möjlighet utan dess like av Spindelmannens kanske allra häftigaste elaking. Han kommer visserligen ha en större roll i nästa film, men varför inte spara honom tills dess istället? Det hade inte bara gjort de känslomässiga insatserna mellan Peter och Harry så mycket starkare, utan också bäddat för en riktigt bra skurk som hade fått tid att utvecklas och genom sina handlingar fått oss tittare att hata honom ännu mer. Här slarvar man bort en av de mest ikoniska skurkarna från serien genom att ge honom alldeles för lite speltid framför kameran. Det är riktigt synd eftersom designen på trollet känns helrätt med flera små hyllningar till den gamla serietidningslooken, men också för att hans skratt som hörs i några få sekunder ger en rysningar längs ryggraden.

Vid sidan av svaga skurkar fortsätter man också att mata på med blödiga scener som involverar tant May och den oerhört långsökta sidohistorien om Peters försvunna föräldrar. Denna gång bland annat med ett B-filmsdoftande slagsmål ombord på ett flygplan som mest känns som en fattigmansversion av Bourne-filmerna istället för att fokusera på det som filmen gör allra bäst. Scenerna där humorn och kärleken går hand i hand.

Faktum är att The Amazing Spider-Man 2 många gånger fungerar bättre som underhållande och mysig romantisk komedi än den gör som renodlad superhjältefilm. Mycket för att Garfield (som fortsätter vara det allra bästa i såväl denna film som föregångaren) och Stone storspelar båda två, medan övriga i ensemblen blandar och ger lite väl mycket rent kvalitetsmässigt. Men filmen lyckas även till och från underhålla på actionfronten. Den inledande biljakten är ordentligt mustig med sköna one-liners och bra tempo, precis som det första mötet med Electro på Times Square där lekfullheten och serietidningskänslan vaknar till liv på allvar. Övriga actionscener underhåller, men känns långtifrån lika minnesvärda.

The Amazing Spider-Man 2 är som sagt betydligt bättre än föregångaren, inte minst i mysfaktorn och actionscenerna, men faller i slutändan ganska så platt på sina framstressade och bortslösade skurkar samt de många meningslösa sidospåren som tar upp alldeles för mycket speltid. Synd.

För här fanns potential - och gott om det.

Bilden:
Sony levererar stordåd i bildform med en fullkomligt fenomenal bildkvalitet proppad till bredden av knivskarp skärpa, ljuvligt välbalanserade, naturliga färger och en läckert mustig svärta som aldrig tappar i styrka under filmens mörkare scener. Här finns inga tendenser till mjuk skärpa, inget störande brus och inga blödande färger. Utan bara en vansinnigt läcker bild som osar referensklass rakt igenom.

Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Inte heller ljudet gör en besviken. Sony bjuder på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår där dialoger, bakgrundsljud, musik och alla smådetaljer lever i perfekt harmoni och samklang - det känns oerhört levande och med en ruggig precision som verkligen kastar in en mitt i händelsernas centrum. Basen är tung och ger actionscenerna en enorm skjuts med sin oförlåtande ,men samtidigt mycket välbalanserade kraft. Det här, gott folk, är tamejtusan helt jäkla briljant.

Extramaterialet:
Här finns kommentarspår med manusförfattarna och filmens producent som känns ganska meningslöst, ett par bortklippta scener där man har möjlighet att höra Marc Webb komma med sina åsikter kring dessa, drygt 90 minuter av riktigt intressanta bakom-kulisserna featurettes där man går in på djupet kring produktionen av filmen samt en musikvideo av Alicia Keys.