The Amazing Spider-Man

Filmen:
Skulle det bli en blaskig, utspädd soppa? För det var ju så det lät från Gamereactors bortsprungna, före detta filmredaktör Erik Nilsson Ranta när han från sitt nya hem på andra sidan Atlanten dömde ut bioversionen. Mina förväntningar var trots detta ganska höga. Jag gillade nämligen alla tre trailers som Columbia släppte ifrån sig inför filmens premiär och jag har gillat tanken på Garfield som Peter Parker sedan dagen det utannonserades.

Samtidigt känns det såklart både märkligt och en aning överflödigt att starta om Spider-Man som filmföljetong redan nu. Sam Raimis ojämna trilogi känns fortfarande fräsch och till skillnad från Ang Lees Hulk har Raimis Spindel-filmer knappast fallit i glömska, vilket gör Mark Webbs The Amazing Spider-Man till något överflödig. Samtidigt är det svårt för mig som serienörd att klaga. Jag skulle kunna kika på filmatiseringar av mina favoritserier dagarna i ända och inte minst när de är så välgjorda och underhållande som den här filmen faktiskt är.

I The Amazing Spider-Man är Peter Parker inte lika töntig som han var i Sam Raimis filmer. Han blir förvisso mobbad i skolan men Garfield är betydligt mer porträttlik serieförlagans Parker än vad Toby Maguire någonsin var. Samtidigt åker Mark Webbs Peter Parker skateboard, klär sig poppigt och är coolare kille än vad serietidningens Parker någonsin varit. Detta, samt det faktum att Spindelmannen-dräkten ser ut att vara gjord i gummi, är de två största minusen i den här filmen. I övrigt är The Amazing Spider-Man en mörk men ändå lekfull, tät, balanserad och intressant film som ibland känns som en rörlig serietidning på samma sätt som exempelvis Watchmen, Sin City eller 300 gör.

Webb hyllar ursprungsmaterialet samtidigt som han tar sig vissa välkomna friheter. Parker åker skateboard, Ben omkommer på ett lite annorlunda sätt än i serien och Lizard har skrivits om en del för att bättre passa in i handlingen. Jag tycker att alla dessa ändringar fungerar väl inom filmens ramar och även om Parker sliter av sig Spindelmannen-masken lite väl ofta, lyckas samtidigt den biten ge seriehjälten en mänsklighet som Raimis filmer ofta saknade. Skådespeleriet och då främst dynamiken mellan Garfield och Emma Stone är dessutom ofantligt mycket bättre och mer trovärdig än den mellan Toby och Kirsten Dunst i de tidigare filmerna.

The Amazing Spider-Man är långt ifrån perfekt. Men det är samtidigt en tillräckligt explosiv, snygg och underhållande film för att jag som gammal Spindelmannen-fantast ska smälta likt en smörbytta utplacerad på en normalstor savann. Framförallt är det skådespeleriet och Webbs förmåga att skapa mänskliga och trovärdiga karaktärer som i mixen med överdriven och ofta nördig serietidnings-trivia bildar en trivsam och mycket underhållande helhet.

Bilden:
Sony levererar här ännu en snudd på perfekt transfer som återigen visar hur mycket bättre digitalkamerorna (RED) är idag än för låt säga sju år sedan. Borta är den där lite platta, glansiga känslan och man får här istället en levande, detaljrik och dynamisk bild proppad med djup. Svärtan är fantastisk liksom skärpan. Ibland känns färgerna lite väl dämpade för min smak, men överlag är detta strålande - rakt igenom.

Ljudet:
Referensklass, punkt slut. Det här ljudspåret hör till något av det bästa jag någonsin hört på Blu-ray. Ljudmixen skapar en otrolig atmosfär och här trängs superba panoreringar med fenomenala miljöljud, massor av bastryck och kristallklar, balanserad, dialog. Klockrent!

Extramaterialet:
Sony bjuder i The Amazing Spider-Man på en hel hög spännande minidokumentärer och annat godis. Kommentatorspåret är inbjudande samt ingående och den 110 minuter långa "The Amazing Spider-Man Reborn" är riktigt, riktigt intressant. Här finns helt enkelt massor av smarrigt godis för den som älskar Spindelmannen.