The Amityville Horror

Familjen Lutz tror att de gjort ett riktigt kap när de köper sitt nya drömhus. Men vi som har sett originalet, Huset som Gud glömde, från 1979 vet att den förra familjen som bodde där blev brutalt mördad och kan därför kosta på oss att småle en aning när makarna Lutz pratar om hur skönt det ska bli att flytta in. Naturligtvis är det upplagt för en repris av det scenario som de forna ägarna råkade ut för. Den här gången är det pappan i familjen som råkar ut för husets förbannelse och det dröjer inte många dagar innan han hunnit utveckla de rätta psykopattakterna. Den här upplagan av Amityville Horror överträffar faktiskt 1979-års film, vilket förvisso säger mer om originalet än om nyinspelningen. Jag har aldrig riktigt förstått varför originalet blivit så kultförklarat, möjligen kan det bero på att den påstås vara baserad på en verklig händelse. Jovisst, denna recension är förresten också baserad på en verklig händelse inspirerad av när jag tog en jordnötssmörmacka med John F. Kennedy och Elvis förra veckan.

Men faktum är att regissören Andrew Douglas lyckas ganska bra med att föra den moderna Amityville-myten vidare. I alla fall om man jämför med många andra filmer i den remake-epidemi som drabbat oss på senare år. Det starkaste kortet är den genuint kusliga atmosfären där hela huset formligen dryper av ondska. Vid ett fåtal tillfällen är skrämseleffekterna oförskämt effektiva även om det mest är gammal skåpmat som låtsaskompisar med klassiskt asiatiskt spökfilmsutseende, ekande röster och en skvätt blod här och där. Skådespelarmässigt har man också lyckats ro iland det hela. Allra bäst lyckas psykopatpappan som spelas av Ryan Reynolds som annars har gjort sig ett namn inom komedigenren vilket bara visar vad jag alltid (nåja) hävdat; skratt och skräck ligger närmare varandra än vad man tror.

Det stora problemet är att kvaliteten är alldeles för skiftande och när nivån är som allra lägst känns det som om att man tittar på bortklippta feltagningar från The Shining. Trots bristen på originalitet vill jag ändå ta och rekommendera Amityville Horror för er som vet med er att ni är svaga för spökhusskräckisar och genren i allmänhet. Inte någon glödhet rekommendation utan mer en lite svalare rumstempererad så att ni inte har för höga förväntningar för då lär ni bli besvikna. Originalfilmen fick en hel rad usla uppföljare så jag hoppas verkligen att 2005-års film slipper gå samma öde till mötes. Förslagsvis kan väl Gud sätta upp en lapp på kylskåpet eller göra en anteckning i handen så att han slipper glömma huset och vi slipper dåliga uppföljare.

För er som är köpsugna så levererar Scanbox en påkostad 2-discutgåva med DTS-spår, borttagna scener och det mesta annat man kan önska sig. En mycket prisvärd DVD för er som gillar filmen.