De flesta känner nog till Peter Rätz som började knega som informatör (och senare infiltratör) åt Stockholmspolisen. Det var ett extremt farligt jobb där risken att bli upptäckt hela tiden haglade, inte minst när allt polisiärt publiceras till viss utsträckning i dagstidningarna, men också då fallen granskas hårt i rättssal och framförallt av de ständigt misstänksamma yrkeskriminella. Egyptiern Ashraf Marwan tog dock det hela ett par steg längre än vad Rätz gjorde. Marwan var inte bara agent, utan dubbelagent, och satte igång ett ordenligt jätteprojekt för att försöka begränsa krigsförlusterna för både Egypten och Israel under 70-talet med målet att piska fram en långvarig fred mellan nationerna. Ashraf var av filmen att döma en intressant, intelligent och en riktig fredskämpe till karl, men i stort är Netflix filmatisering av novellen "The Angel: The Egyptian Spy Who Saved Israel" tyvärr tråkig och färglös.
Rullen inleds med att Ashraf Marwan (Marwan Kenzari) deltar på ett krigsförberedande stormöte tillsammans med en massa regeringshöjdare och sin fru Mona, som råkar vara den egyptiska presidentens dotter. Svärfarsor är svåra att bli accepterade av i allmänhet, speciellt när Ashraf föreslår en diplomatisk lösning för Egypten där de accepterar landsförlusten av Sinai-halvön som Israel övertog för några år sedan, allierar sig med USA och därmed lämnar Sovjets stöd bakom sig. Presidenten tänker inte under några omständigheter offra sitt anseende och sin stolthet för lättvunnen fred, utan istället vill han vinna tillbaka Sinai-området från Israel genom ett fullskaligt krig. Ashraf får testa en annan taktik. En diplomatsmutsig, duppelspelande, dunderljugande sådan, som taktiskt kommer tvinga de båda länderna till en annars omöjlig lösning.
Till en början har jag lite svårt för att hålla koll på de olika regeringsmännen som ser väldigt likadana ut då de är genomtrötta allesammans och har lika vackra som distraherande mustascher. Men det är struntsamma, för kort därefter inleds Ashrafs dubbelspel där han använder kraftigt hemligstämplad information för att spionspela både Israel och Egypten rakt i fredsfällan. Alltsammans äger rum under 70-talet med framförallt London som primäradress för alla hemliga möten. Bitvis bryts tyvärr den fina illusionen av det säregna årtiondet, men flott ansiktsbehåring, ett ständigt cigarettrökande, tjusiga gammelbilar och långa skjortkragar räcker ändå långt.
Någonstans i mitten av The Angel petas det in en sidointrig med Muammar Gaddafi som förstås är spännande, men det hela slinker förbi lite för lätt och det psykiska maktspelet är långt ifrån vad jag förväntade mig. När det gäller spionfilmer i sig vill jag sitta i filmstolen och skruva på mig nervöst, svettas febrilt över alla bräckliga lögner och fasa över den tunna linan som huvudkaraktären vandrar på medan han bedrar person efter person. Ett avslöjande måste alltid vara gnagande nära, och den känslan saknas tyvärr i The Angel. Regissören Ariel Vromens lyckas inte riktigt bygga den där nagelbitande intrigen, trots att hela skådespelarligan gör ett snyggt jobb utan någon som helst odör av lättmjölk. Jag vill nästan påstå att The Angel är lite av en motsats till de så kritiserade (och i vissa fall älskade) Johan Falk-filmerna. Jag tycker de är förbaskat spännande och rädslan för att Wagners poliskneg ska röjas är ständigt närvarande, men skådespelarligan (bortsett från Jens Hultén och Kinnaman) är ibland lite skrattretande.
En dramathriller om något så storslaget som en snubbes kamp för fred genom att blåljuga två krigande nationer rakt i ansiktet bör som sagt ha varit mer nagelbitande än så här. Visserligen är Marwan Kenzari bra mycket mer känslosam och äkta i jämförelse med brittiska och amerikanska agent-motsvarigheter, men spänningen är lite av grundstommen för en thriller och det saknas till stor del. Det är skådespelarinsatserna och en övertygande dialog som bär upp The Angel, och jag tänker definitivt hålla koll på vad den skicklige Marwan Kenzari gör härnäst.