The Apparition

Filmen:
Det hela börjar med att några collagestudenter ger sig i kast med att återskapa ett experiment som gjordes på 70-talet för att kontakta de döda. Dom riggar upp massa maskiner och apparater som tydligen ska vara ypperligt ändamålsenliga för att dra jätte-jätte-jätte-onda andar ur skärselden. Det hela dokumenteras med en sån där kamera med stämningsfulla störningar som ingen någonsin skulle köpa utan att anmäla återförsäljaren till konsumentverket efteråt. Okej, kanske inte världens bästa upplägg, vi har sett det förut, men det kanske kan bli intressant ändå.

Det blir det inte. Seansen börjar, lampor blinkar, saker går sönder och vips så har studenternas ungdomliga experimentlusta släppt lös ett spöke eller en ande eller nått sånt där. Några år senare flyttar en av deltagarna från seansen in i ett hus med sin flickvän, och var inte The Apparition som alla andra dussinskräckisar innan, så är den det definitivt nu. Två skräckslagna fjortizzar i ett spökhus. Gäsp!

Det finns inget överhuvudtaget originellt över The Apparition, som skrivit och regisserats av långfilmsdebuterande Todd Lincoln. Eller skrivits och regisserats kanske är att ta i. Den känns varken särskilt skriven eller regisserad. Jag kan se framför mig hur Todd har suttit i sin inrökta husvagn och knappat på skrivmaskinen; "Hmm, ett par som flyttar in i ett spökhus. Dom riggar upp kameror. En spökflicka med långt svart hår för ansiktet och när man skräms så dör man med förvriden mun. Och en dusch-scen på det. Shit, I'm on a streak, var får jag allt ifrån?!". Från alla andra filmer din plagierande pajas!

The Apparition är inte ens särskilt skrämmande. I ärlighetens namn så är jag mer rädd för Heffaklumpar. Det mest skrämmande med denna filmen är den olustiga känslan av att man sett exakt allt förut. Från filmens omslag in i varenda scen. Skådespelarna gör inte heller några nämnvärda prestationer, kanske inte så konstigt med ett sånt manus att arbeta efter. I huvudrollerna ser vi Ashley Greene från Twilight som Kelly, och Sebastian Stan från Captain America som Ben. Malfoy-snubben är med på ett litet hörn också.

Todd Lincolns debut är inget annat än en riktig kalkon på alla plan. Den har dragit in en spottstyver av sin budget - som inte ens var särskilt stor. Den är mer tröttsam än skrämmande, en fullständig rip-off på hela skräckfilmsgenren och scenen där Kelly ger grannens barn en hundvalp kvalar kanske in som en av dom sämsta och malplacerade scenerna någonsin. På framsidan av filmen står det "Once You Believe, You Die", detta kan ni helt bortse ifrån. Det låter bara fräckt, men har absolut noll med filmen att göra. Så vida du inte brukar hosta pyjamaspartyn för elvaåringar så behöver du inte ens göra dig besväret att se The Apparition.

Bilden:
Denna Blu-ray från Warner Bros är helt okej, förvisso utan att glänsa. Skärpan är genomgående bra medan färgerna lämnar lite mer i övrigt att önska. Färgpaletten är något dämpad och lite grådaskig, vilket jag har svårt att se att det skulle finnas någon stämningsfrämjande tanke bakom. Även hudtonerna pendlar från acceptabla nivåer till sjukligt bleka ibland. Trots vissa brister så är det överlag en bra utgåva som knappast lär uppröra någon.

Formatet är 2.40:1 och upplösningen 1080p.

Ljudet:
Ljudspåret levereras av en DTS-HD 5.1 Master Audio-mix som erbjuder ett tämligen aktivt surround, men känns tyvärr inte helt ändamålsenligt. Den bidrar inte särskilt mycket stämningen vilket är beklagligt då ljudupplevelsen är A och O när det kommer till att skrämma skiten ur publiken. Ljudspåret är uppenbart genomarbetat. Klingande klart och välbalanserat med fullt att off screen-upplevelser. Ljudet är förmodligen det bästa med hela filmen, men som sagt - inte ändamålsenligt och misslyckas med att bygga på skrämselfaktorn.

Extramaterialet:
Materialet utgörs av fyra short features som behandlar det paranormala. Mycket nonsensbabbel och maniska spökfantaster som berättar spökhistorier och försöker återskapa experimentet som ligger till grund för filmen. Finns inte mycket att lära om själva arbetet bakom filmen. Inte särskilt informativt alltså. Mest på skoj.