The Astronaut

Splash-pladaschk! Nasa-rymdfararen Sams räddningskapsel kraschar ned i Atlanten under introt till The Astronaut (2025) och räddningsaktionen för hem en skadad, omtöcknad och omskakad pilot som trots att livhanken räddats undkommit döden knappt, och nu måste vårdas på rymdsjukhus för att sen sättas i karantän. På andra sidan skyddsglaset, bortom säkerhetskontroller efter säkerhetskontroller, Nasa-forskare i hazmat-dräkter och allt där emellan, står Sams dotter och väntar på sin mor, som varit borta i sex månader och nu inte får träffa henne på ytterligare sju dygn då hennes allmäntillstånd och eventuell smittorisk eller strålning, måste undersökas med extrem noggrannhet. Sams kapsel var nämligen trasig vid nödlandningen i Atlanten. Frontglaset hade spruckit precis som glaset i hennes rymdhjälm och strax efter att hon placerats i Nasas lyxiga karantänkåk, börjar hallucinationerna sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet.

Marknadsföringsarbetet för den här filmen har enligt mig varit genialiskt. Den har kategoriserats som "Horror" och både trailers och postermaterial har täckts av orden "From the producer of A Quiet Place". Blandar man rymden, skräck, mörker, mystiska åkommor och Quiet Place i en på förhand stilfullt hoprörd cocktail är jag definitivt en av de som kastar mig fram mot bardisken och sörplar i mig den, först. Ned till sista droppen. Det lät förbannat bra, helt enkelt.

Tyvärr var filmen inte särskilt bra. Alls. Faktum är att detta mycket möjligt kan komma att stå sig som årets kanske sämsta film tillsammans med Ice Cubes Google Teams-baserade katastroffilm baserad på Världarnas krig, och det var genomgående kämpigt för egen del att ta sig igenom The Astronaut, av flera anledningar. Först och främst är storyn kasst skriven, klent strukturerat, klent motiverad och dränkt i troper som gör att de inpressade "skräck-elementen" känns som dålig thriller-slarv, som mest. Det finns ingen skräck här, även om jag förstår att det var tanken från första början. Nästa minuspunkt rör huvudrollsinnehavaren Kate Mara (The Martian, House of Cards). Hon har regelrätta jätteproblem med att uttrycka några slags verkliga, vettiga känslor här och det förmodar jag är en kombination av begränsat register som skådespelare och begränsad kapacitet som regissör (från Jess Varleys sida). Mara ser aldrig riktigt vettskrämd ut i de scener där hon bevisligen ska spela vettskrämd, hon ser aldrig lättad ut när hon precis omhändertagits efter kraschlandningen, aldrig illamående ut när hon kräks eller ledsen ut när hennes dotter efter sex månaders frånvaro ropar efter henne genom säkerhetsglaset. Mara får ingenting att fungera här, och det blir inte bättre av att The Matrix-gubben Fishburne bara läser sina repliker, från stora pappersskyltar, rakt av. Noll inlevelse, noll karaktär, noll mänsklighet.

Nu vill jag ju såklart inte avslöja vad The Astronaut verkligen handlar om, kretsar kring men låt oss säga att Sam släpat med sig saker från yttre rymden och ned på jorden, som följt med henne hela vägen till den supersäkra karaktänkåken ägd av Nasa. När saker börjar uppdagas där ute på landsbygden och husets säkerhetssystem slår bakut, är väl tanken att den här filmen ska dela vissa uppenbara element med framförallt A Quiet Place men ingenting fungerar här, ingenting. När vi sen når sista akten har luften gått ur The Astronaut på ett sätt som får den att likna ett uselt avsnitt av The Twilight Zone eller en dålig sketch. Eller en kombination av de båda.