The Battle of Red Cliff

När John Woo styrde kosan mot USA - lämnade han en (ganska stor) del av sin begåvning som regissör hemma i Kina. Det är den enda förklaring jag kan komma på. För under sina 13 år i Hollywood har den en gång så stilbildande kinesen varit allt annat än bra.

Hard Target, Broken Arrow, Face/Off, Blackjack, Mission: Impossible II, Windtalkers, Paycheck. Sju av sju filmer gjorda i USA av rätt usel kvalitet, trots allt. Visst finns det ett kultvärde i Van Dammes mäktiga hockeyfrilla i Hard Target och visst kan jag fortfarande garva åt den sanslösa överspelet i Face/Off, men någon form av kvalitet innehåller inte Woo:s Hollywood-rullar.

Men så bestämde han sig för att flytta hem igen. Filma i Kina igen. Och det tog inte lång tid för honom att skrapa ihop den största budgeten en asiatisk film någonsin haft (strax över 900 miljoner kronor). Inspelningen kunde starta och frågan många ställde sig var (såklart) - hade Woo hittat tillbaka till sin gamla toppform? Hade han återfunnit sin mojo?

För de 900 miljonerna hade Woo planerat ett enormt epos. Slutet på den kinesiska Han-dynastin och slaget vid de röda klipporna skulle iscensättas på ett oerhört omsorgsfullt och ambitiöst vis. Slaget vid klipporna förekom ju perioden som kallas "The Three Kingdoms period" och är en viktig (och mäktig) del av kinesisk historia. Att Woo, efter att ha regisserat Paycheck (uselhet i koncentrerad form...) skulle ge sig på slaget vid de röda klipporna ansåg många filmvetare som "oerhört vanskligt".

Jag ser inte särskilt mycket kinesisk film. Jag kan inte särskilt mycket om kinesisk film (alls) och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig då jag igår pulade ned The Battle of Red Cliff i min Pioneer BDP-LX71. Jag vet att jag älskade Hero (Ying xiong), gillade verkligen Fearless och njöt av Flying Daggers. Jag är också mycket förtjust i John Woo:s tidiga verk såsom Bullet in the Head, The Killer och A Better Tomorrow. Särskilt många fler erfarenheter av kinesisk film - har jag dessvärre ej.

Jag hade läst om hur filmen klipptes i två delar i Kina och delades upp på biograferna med fem månadens mellanrum. Om att den sedan klipptes ned till hälften för en amerikansk och europeisk release. Om hur mycket den hade spelat in och om hur mycket Kina älskade Woo:s mäktiga epos.

Och visst, efter 148 minuter tillsammans med söderns kejsare år 208 och deras strider mot den mäktige premiärminister Cao Cao - var jag övertygad om att John Woo funnit sin mojo igen, och att han borde ha återvänt till Kina för länge sedan.

The Battle of Red Cliff är en oerhört bra film som enkelt överträffar allting som Woo gjort under sina 13 år i USA. Red Cliff är dramaturgiskt nyanserad och underbart läckert berättad, den är välspelad, sofistikerad, vacker, spännande, intelligent och oerhört mäktig. Det är en film jag sent kommer att glömma innehållande ett flertal scener så visuellt slående att jag nästan storknade.

Se The Battle of Red Cliff i sommar, vad du än gör. Den är magisk.