The Bear (Disney+)

Det är populärt att racka ner på branschen och dess oförmåga att komma med nya idéer, för att istället servera kolossala mängder lastgammal skåpmat. Jag vet ju, för jag har själv gått där längst fram i protesttåget och raljerat relativt högljutt över rebootade superhjältar och nyinspelningar av gamla rullar, både storslagna klassiker och trötta medelmåttor. Gastat över hur det minsann var bättre förr och att filmmagin är död. I pandemiska tider, mer än någonsin.
Nya FX-serien som nu landat på Disney+, The Bear är däremot något vi aldrig någonsin sett tidigare. Eller sett och sett, allting är ju relativt. Det är nämligen inte så mycket om att sätta sig ner bekvämt i soffan och bara se en serie bland andra. Man ser inte på The Bear, man upplever The Bear. Det behövs nämligen inte många minuter innan jag är där. I köket.

Det doftar matos, cigarettrök, svett och utmattningssyndrom. Jag känner allt de känner. Små stunder av eufori men mest av allt känner jag ångest och stress. Jag smakar det de smakar, crudité på tungan och blodsmak i svalget. Det kittlar till i de gamla smaklökarna men även i själen och jag mår så in åt helvete dåligt, ända ner i benmärgen. En benmärg som är sladdrig och överkokt. Rätt ner i soporna med den och börja om. Klockan tickar. "Behind!" "Corner!" "Can I get hands?" "YES CHEF!" "THANK YOU CHEF!" Ord som studsar mellan väggarna som mantran. Ett måste för att få arbetet att fungera i den här miljön. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och filmer och serier som utspelar sig på eller runt restauranger är ingenting nytt. Det har vi sett i mängder de senaste åren av högst varierande kvalitet men få om ingen återspeglar den autenticitet som vi får i The Bear. Vi serveras hela köksupplevelsen men vi får också livet. Människorna som arbetar här är inte bara personal, de är riktiga människor, av kött och blod. Människor som är både nedbrutna och hopplösa. Med brokiga bakgrunder från både stjärnkrogar och paketservice, precis som det brukar se ut i verkligheten. Man drömmer om att en gång få jobba på Noma men hamnar i stället på ett avlägset postkontor. Alinea är den lokala Michelinkrogen men det här gänget får nöja sig med The Original Beef of Chicagoland. En restaurang som serverar mackor och ett gratis glas vatten till stamgäster. Grovarbetare med valkar i händerna och begränsad ekonomi. Kulturkrocken för Carmy Berzatto (Jeremy Allen White) kunde inte varit större.

När verkligheten plötsligt stormar in genom dörren och sopar till Carmy med en högerslägga hård som livet självt så tar allt nämligen en abrupt vändning. Han står nu med ett ärvt smörgåshak i händerna. Efter att ägaren Michael (Jon Bernthal) tragiskt väljer att avsluta sitt liv lämnar brodern Carmy sitt toppjobb på världens bästa restaurang i New York för att återvända hem till City of Big Shoulders. Och breda axlar det är precis vad som kommer att behövas av Carmy då haket han nu får ta över är ungefär så långt ifrån fine dining på Manhattan man över huvud taget kan komma. Och då åsyftas inte bara själva lokalen eller ens den torftiga smörgåsmenyn utan i allra högsta grad även personalen. Här kommer han direkt från de fina salongerna, visserligen konstant nedtryckt och bossad av sin parodiskt elaka köksmästare som viskar hur värdelös han är och hur hans consommé får honom att fantisera om mord men samtidigt, alltid med perfektion som ledord. Aptitretare som ser ut som små konstverk. Avsmakningsmenyer som smeker gomsegel i en symfoni av gastronomisk erotik, Mozarts nummer 40 i högtalarna, vita dukar och vita förkläden. Alla som jobbar tillsammans i ett lag. Rörelser som mer påminner om en dans än bordsservering. Ett kök där alla vet sin plats och har sin uppgift, en uppgift man tar på fullaste allvar. The Original Beef of Chicagoland har ingenting av det där och det blir nu Carmys uppgift att få ordning på torpet. Men hur gör man det med broderns självmord färskt i minnet och en personal som ständigt motarbetar en? Som sur grädde på pulvermoset, en kusin som är rena mardrömmen att jobba med. Richie (Ebon Moss-Bachrach) är nämligen inte bara otrevlig, han är även lat och inkompetent och hänger med ett högst dubiöst klientel. Med ett temperament hetare än en finsk ångbastu så hänger också alltid smockan i luften.

En hälsoinspektion som resulterar i ett versalt "C" hotar att dra ner hela verksamheten och personalens oförmåga att samarbeta gör det här till ett Hell's kitchen i ordets rätta bemärkelse. Samtidigt börjar räkningarna ramla in och det är ingen munter läsning. En stressnivå som redan låg och balanserade på gränsen till en massiv hjärtinfarkt blir nu ännu högre. Röster höjs och saker flyger. Och med stressen kommer också paniken. Ett "Corner!" respekteras inte längre och resulterar i en ännu mer uppeldad kökspersonal. Att Carmy har utsett den unga men engagerade och dessutom nytänkande Sydney (Ayo Edebiri) som sin högra hand ses inte heller med särskilt blida ögon bland personalen. Hon kommer med kreativa förslag som risotto och oxtunga men sådana där pretentiösa drömmar slår inte in i Mud City. Här är det stora flottiga mackor med mycket kött, lök och tomat som gäller. Hon får också i uppdrag att införa den befälsordning som råder på finkrogarna för något måste göras, degen måste in och det snabbt. Räkningar och skulder på miljonbelopp, alla förfallna hemsöker Carmy om nätterna och allt som kan gå fel går också fel. Det brinner, i både bokstavlig och figurativ mening och känslan är ständigt att även om det är ren katastrof redan nu så har ändå inte det värsta inträffat ännu. Något som får mig att sitta på nålar genom hela serien. Jag befinner mig som sagt där. Inne i köket, i detta Gehenna av dålig stämning och bevittnar kaoset med mina egna ögon. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Glädjen när en överarbetad och underbetald kallskänka faktiskt lyckas med att hacka tomat men också frustrationen när Marcus (Lionel Boyce) inte ens klarar av att baka en donut, trots en hel dag spenderad i köket. Lyckan när lokalblaskan äntligen publicerar en någorlunda bra recension men också ilskan när "inventarien" Tina (Liza Colón-Zayas) vägrar att ta order av en nyanställd person.

Och här hade det lätt kunnat rasa. Det hade kunnat bli ännu en produktion som bara låtsas. Som slänger sig med restaurangtermer, högupplöst matporr och bygger upp fiktiva katastrofscenarier bara för att skapa dramatik men så blir det ju inte. I stället är The Bear den perfekta underhållningen. Är den perfekt i ordets rätta bemärkelse? Nej, men det är också precis det som gör den perfekt. Den vågar vara smutsig, den vågar vara grov runt kanterna. Den är inte som så många andra i genren. Välpolerad och pretentiös. I stället är det en skildring av restaurangvärld så som den faktiskt är. Genom att använda riktigt kökslingo, dessutom i rätt lägen, referera till riktiga restauranger, kockar och maträtter så blir det äkta på ett sätt man sällan får det stora nöjet att uppleva. Men mest av allt är det en serie som känns levande. En serie som betyder något och en serie där inte maträtten är i fokus utan faktiskt människorna bakom rätten, men också staden Chicago och tiden vi lever i. Kontrasterna mellan gammalt och nytt. De tvära kasten mellan fine dining och simpelt smörgåshak. Fotot. Krispigt. Grynigt, nära, intimt och snabbt. En skyskrapa här, en amerikansk president där. En närbild på lök, perfekt bränd i kanterna och i nästa sekvens ett nervöst sammanbrott. Enda skådeplatsen är den lilla restaurangen, som blir ett diorama av lidande och passion. En begränsad yta där vrede, sorg och skuld tar plats men där ljuset ändå tränger in genom springorna någon gång då och då. Tiden som inte går att stoppa, varken i köket eller utanför. Medan stressen över försenade beställningar äter upp Carmy inifrån så förändras också världen utanför, där trender kommer och går och människor föds, dör och byts ut.

The Bear lyckas hålla ihop det här på samtliga plan och det kan inte beskrivas på något annat sätt än att serien är fullständigt fenomenal. Det är ett mästerverk, en chef-d'oeuvre, en genrens magnum opus och det är bara att ställa sig upp och applådera. Det är ett sylvasst familjedrama och den är också något av en satir men samtidigt klarar man av att sätta den där genuina känslan av att befinna sig i ett restaurangkök. Karaktärerna är lika irriterande som älskvärda. De är mänskliga och betydelsefulla och varenda skådespelare agerar på toppen av sin förmåga. Jag bryr mig faktiskt om vad som skall hända dem. För mig är det inte bara en kallskänka och en Souschef. För mig är de på riktigt. De här högljudda människorna var hela min värld under åtta avsnitt. Jag skulle aldrig vilja arbeta på The Original Beef, inte för allt smör i Chicagoland. Mina arma nerver skulle inte klara en dag. Inte heller skulle jag vilja äta där nu när jag har kikat in bakom kulisserna men jag vill inte för mitt liv missa en enda sekund av dramat som enligt skaparen Christopher Storer kommer att återvända redan 2023. Fram tills dess dyker jag direkt tillbaka ner i årets finaste meny och avnjuter rubbet än en gång.