The Beaver

Jag vet inte hur det är med dig, men om min pappa hade kommit hem med en bäverdocka på armen och börjat kommunicera med andra människa via denna handdocka som han valt att ge en gräslig engelsk accent för att liksom ge dockan ett eget liv - så hade jag fått honom tvångsintagen. Nu tvivlar jag ju på att min kära pappa någonsin skulle göra det, så lyckligtvis behöver jag bara fokusera på det Mel Gibson sysslar med i nya dramat The Beaver.

Eller lyckligtvis är kanske inte rätt ord i sammanhanget. För The Beaver är nämligen något av det gräsligaste jag sett på många, många år. Gibson spelar Walter Black, en svårt deprimerad familjefar som tappat gnistan rejält, hans jobb som chef på ett leksaksföretag ger honom ingen glädje och heller inte familjelivet med frugan Jodie Foster (som också regisserat filmen) och hans två barn. Lösningen kommer i form av en gammal handdocka som Walter hittar efter en blöt krogrunda och sedan börjar använda sig av för att distansera sig från sin egen personlighet. Hans nya jag blir genom bäverdockan och plötsligt blir tillvaron mycket ljusare när Walter låter bäverdockan sköta kontakten med andra människor. Men när bäverdockan börjar ta över allt mer, så blir saker och ting betydligt mer komplicerade för Walter.

Mel Gibson har haft det jobbigt en längre tid nu. Skandalerna har avlöst varandra i hans privatliv och därmed fått filmbolagen att sky honom som pesten. Kanske var det därför han beslutade sig för att göra rollen som Walter som ju inte riktigt är den typ av roll som man annars brukar förknippa med Gibson. Men frågan är om det hjälper. Rollen som Walter och dennes bäverpersonlighet är skrattretande usel. Så dålig att man ibland måste pausa filmen för att nypa sig i armen och kolla så det verkligen är på riktigt och inte bara en väldigt skruvad dröm. Att se en så pass stor filmstjärna som Gibson sitta och leka med en bäverdocka på armen samtidigt som han ger sig på en brittisk accent känns bisarrt på så många nivåer. Det är som att titta på gamla TV3-legenden Skurt, den där groddockan med keps som säkerligen alla 80-talister och äldre känner till, med Mel Gibson istället för kvinnan som satt intill honom i programmet.

Och som inte det räcker med att skådespeleriet är hemskt (inte bara från Gibson heller, utan från samtliga medverkande), så är manuset en enda stor katastrof. När fokus inte läggs på de minst sagt otroliga scenerna där folk liksom köper hela grejen med att Gibson ska prata via en bäverdocka, så vräker man på med översentimentala familjescener och en helt överflödig romantisk sidohistoria med Anton Yelchin och Jennifer Lawrence som av någon mystisk anledning går och blir kär i varandra när den ena anlitar den andra för att skriva ihop ett tal till skolavslutningen. Foster kämpar på genom hela filmen med att balansera det tunga dramat med barnslig humor utan att lyckas en enda gång. Det här är en genreblandning från helvetet och något som aldrig någonsin borde ha sett dagens ljus.

Det här är betydligt mer kalkon än bäver. En fruktansvärt urusel film som du gör bäst i att undvika, helt och hållet.