The Big Sick

Filmen:
Romantiska komedier är vanligtvis min kryptonit och har ett reflexivt agg mot supersliskiga klyschor i hippa New York-miljöer, så det var med nervositet som jag sköt in skivan i Bluray-spelaren och till en början besannades mina farhågor; tidigt in i filmen känns det som att den pakistanske stand up-komikern Kumail Nanjiani - som spelar sig själv - vältrar sig i sin egen självgodhet och ger mig oroväckande pretentiösa Judd Apatow-vibbar, fast i hipsterdominerade Brooklyn-kretsar. Men det hela vänder snabbt när Kumail möter terapeut-studenten Emily och relationen mellan dem växer på ett naturligt, igenkännbart och oemotståndligt gulligt vis. Några scener kändes faktiskt så verkliga att man helt förlorar sig i denna söta förälskelse och man förstår varför verklighetens Emily och Kumail baserade filmen på sitt verkliga kärleksmöte när deras historia tar en oväntad vändning - Emily hamnar plötsligt i en konstgjord koma på grund av en mystisk sjukdom och lämnar Kumail med vad som överraskande nog blir filmens hjärtpunkt: relationen mellan Kumail och Emilys oroade föräldrar.

Det låter som upptakten till en rätt förutsägbar kulturkrockspremiss med tanke på att Kumails föräldrar inte vet något om Emily och försöker arrangera ett äktenskap med en pakistansk kvinna, men sanningen är att det är här som filmen verkligen blomstrar. Emilys föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, är inte helt överförtjusta i Kumails behandling av deras dotter, men eftersom de befinner sig i samma båt försöker de tillsammans förstå vad som har hänt i det stora hela. Visst finns det spänningar mellan dem, men det hela känns varsamt hanterat och tomheten som situationen försatt de stackars karaktärerna i känns äkta. Föräldrarnas frenetiska antecknande när läkarna försöker förklara Emilys tillstånd känns exempelvis smärtsam bekant och den långsamma nedbrytningen av Kumail är rätt gripande när operationsprocesserna inte visar sig gå någon vart.

Visserligen har den där Kumail-sarkasmen tendensen att punktera trovärdigheten i vissa dialoger, några av scenerna känns också smått påhittade för dramatikens skull och gestaltningen av Kumails föräldrar kan kännas något överdrivet till en början. Men samtidigt förstår jag nödvändigheten i att dramatisera några aspekter för dramaturgins skull och det finns flera verklighetstrogna scener jag verkligen uppskattar. Scenen där Kumail och Emilys mamma stressäter medan de bläddrar i digitala familjebilder är exempelvis ljuvlig i sig och scenen där Kumails föräldrar konfronterar Kumail öppnar en religiös osäkerhet som verkligen sätter Kumails inre väsen på sin spets. Även filmens roligaste scen, där Ray Romano erkänner något från sitt förflutna sjuder av humor och sorg och ger filmen en fin mänsklighet. Kumail och verklighetens Emily står ju trots allt bakom manuset och gör att man ändå har tilltro för filmens mer verklighetstrogna aspekter när komplikationerna blir ännu mer komplicerade.

The Big Sick är med andra ord en lyckad, mysig och angelägen kärlekshistoria om familjekriser och det obehagliga i att sakna kontroll över situationer. Filmen hittar en fin balans mellan allvar och lättsam humor, vars kärleksbudskap landar på ett tillfredsställande vis och även om inte alla scener landar som de ska - som scenen där Holly Hunter ryker ihop med en stereotypisk frat boy - bevarar filmen ändå en genomgående ärlighet om hur komplicerad kärleken kan vara utan att trampa på sliskigt slask och för någon som vanligtvis undviker romantiska komedier... måste jag säga att jag verkligen föll för denna romcom.

Bilden:
Även om filmen har en dämpad vardagskänsla över sig ser filmen ändå överraskande skarp och detaljerad ut. Skärpan är särskilt påtaglig under de mer intima scenerna såsom ansiktsbilder, där exempelvis rynkorna bakom Kumails tjocka ögonbryn förmedlar inlåsta känslor som bara väntar på att bryta ut. Det finns också en fin distinktion mellan varma toner i familjescener, fräsigt ljussatta nattklubbsscener och kyligare sjukhusscener, som skapar en naturlig palett av känslouttryck.

Filmen har bildformatet 1.85:1

Ljudet:
Filmen är rätt dialogtung, men tacksamt nog håller allt från tysta viskningar och heta diskussioner hög kvalitet i detta balanserade DTS-HD Master Audio-spår. Konversationer är mycket tydliga, musiken är subtil och bakgrundsljuden - i synnerhet de olika reaktionerna i komediklubbsscenerna - är fulla av uppståndelse och djup.

Extramaterialet:
För den som vill fördjupa sig i den verkliga historien om Kumail och Emily finns det en rad intressanta minidokumentärer och kommentarspår att uppleva. Dessa är: Cast & Filmmaker Commentary, A Personal Journey: The Making of The Big Sick, The Real Story, 2017 SXSW Film Festival Panel, The Big Sick: The Other Stuff, The Bigger Sick: Stick Around for More Laughs och några småroliga bortklippt scener.