Nostalgi är lömskt. Vi minns glatt alla positiva stunder och upplevelser från förr som om vi observerar det förflutna genom en rosenskimrande lupp. Mer negativa minnen däremot har vi en tendens att glömma bort eller förtrycka djupt i vårt undermedvetna. Samma mönster kan vi även observera i den våg av 80-talsnostalgi som sköljt över världen de senaste åren både inom musik, spel och filmbranschen. Det är en snäv observation av det förflutna vi bjuds på i ofta hyperkoncentrerad form och världen verkar inte kunna få nog av det. Nostalgi är helt enkelt big business och Stranger Things är den antagligen mest definitiva representationen av detta fenomen.
Det är därför lite uppfriskande med en film som trots sina anspelningar på dåtiden väljer att presentera den utan filter. Naket, avskalat och rått med alla dess aspekter blottlagda för oss att beskåda. För sjuttiotalet i USA var långt ifrån någon dans på rosor och Scott Derrickson skönmålar inget i sin nyaste thriller The Black Phone. Det är en kantigt och dysfunktionellt vardag där fenomenet stranger danger i allra högsta grad kommit att bli en del av människors tankar. Det är seriemördarens årtionde och individer så som David Berkowitz, Ted Bundy, Edmund Kemper och John Wayne Gacy fyller morgontidningarnas löpsedlar.
Det är denna dystra sida av amerikanska sjuttiotalet Scott Derrickson gör anspel på med The Black Phone vars lågmälda berättelse främst ämnar att injaga fruktan snarare än chockera. Det är mer utpräglat vuxet och manus drar sig inte från att våga vålla obehag i dess behandling av ett ofta tabubelagt ämne. Historien som baseras på Joe Hills novell med samma namn fokuserar på trettonåriga Finney och hans peppiga lillasyster Gwen. Tillsammans bor dom med sin alkoholiserade, våldsamma far i en amerikansk småstad där flera barn försvunnit och antas blivit mördade av en individ som polis och media kommit att kalla för 'The Grabber'.
Finney blir snart den senaste i raden av The Grabbers offer och instängd i en mörk källare tvingas han nu konfronteras med ovissheten kring sin framtid likväl som den maskbeprydda, sadistiska individen som håller honom fången. Hans syster försöker förtvivlat finna honom genom sin ärvda klarsynthet men Finney finner sig även hjälpt från de mest oväntade av håll. En svart telefon på väggen i källaren genom vilken han kan kommunicera med The Grabbers tidigare offer och tillsammans börjar de försöka finna ett sätt för honom att fly undan med livet i behåll.
Jag hade rätt högt ställda förväntningar inför Derrickson nya film och även om The Black Phone lyckas väldigt bra på vissa punkter så är den inte utan sina problem. För medan Ethan Hawke är rysligt briljant i rollen som barnamördaren The Grabber lämnar resterande skådespelare ganska mycket att önska. Både Finney och kanske främst hans syster som spelas av Madeleine McGraw är plågsamt ojämna i sina insatser. Stunder ämnade att vara seriösa faller totalt platt på grund av deras bristfälliga skådespeleri som flera gånger helt tycktes sakna patos eller allvarsamhet.
Likaså är pappan till Finney och hans syster Gwen svår att ta på allvar trots hans i grunden väldigt tragiska karaktär. Det är tydligt att han skall framstå som en plågad själ tyngd av sin frus självmord och hans alkoholism. Men Jeremy Davies känslomässiga utspel når aldrig hela vägen fram och framstår mest som onaturliga och undermåliga. Något som står i stark kontrast till Ethan Hawke som är otäckt levande och intensiv som den sadistiska barnamördaren, en karaktär som onekligen är The Black Phones största attribut och någon vi får reda på väldigt lite om. Han är filmens stora enigma och små antydningar till hans bakgrund finns att upptäcka bland detaljerna för den som verkligen letar.
Om du är bekant med Derrickson tidigare utsvävningar inom genren så kommer mycket i The Black Phone att kännas igen, och hans artistiska vision är definitivt en av filmens största triumfer. Lågmält smutsig, dramatiskt detaljdjup och total avsaknad från allt vad joie de vivre heter. Det är då bara synd att den till skillnad från den så mästerliga Sinister inte löper linan ut och istället ger oss ett mer studiovänligt avslut i linje med Joe Hills originalhistoria. Det känns konsekvenslöst och saknar den där känslomässiga käftsmällen som Scott Derrickson normalt är så duktig på att leverera.