The Boondock Saints II: All Saints Day

Filmen:
Enligt exakt vilka fans är denna skräpfilm till och med "bättre än originalet"? Fansen till Allsång på Skansen? Fansen till Epic Movie? Fansen till Reine & Mimmi i fjällen? Fansen till Roland Cedermark? En sak är säker. Det är i alla fall inte fansen till den första Boondock Saints-filmen som sagt något så urbota korkat som citatet gör gällande, så antingen ljuger man på filmfodralet eller så har man helt enkelt noll jäkla koll på hur verkligheten ser ut.

Den första filmen var en heltokig, våldsam och underhållande actionrökare med en underbar Willem Dafoe i en oförglömlig biroll som homosexuell FBI-agent. Uppföljaren är en tramsig och osammanhängande röra av dålig klippning och påklistrad coolhet där skådespelarna anstränger sig alldeles för mycket för att framstå som häftiga.

Bröderna MacManus som levde rövare bland kriminella i den första filmen har slagit sig till ro på Irland tillsammans med deras pappa (spelad av Billy Connolly), men när en gammal prästbekant mördas på samma vis som bröderna brukade ta livet av folk, så tvingas de än en gång bege sig till Boston för att rensa upp bland gangsterslödder och hitta den som försöker sätta dit dem.

Först klipper man dock bort både Jesusskägg och Jesushår med hjälp av en rostig fårsax, vilket är filmens första riktiga pajiga scen - och fler blir det. Betydligt fler. När bröderna anländer till Boston tar man hjälp av en hispig mexikan spelad med den typen av överspel som alltid går en på nerverna av Clifton Collins Jr som bara verkar kunna använda sig av ett enda läge när det kommer till skådespeleri, han gjorde en nästintill identisk roll i Crank: High Voltage.

Sen ger man sig ut på en våldsturné där klippningen och inte skurkarna i sig är den största boven i dramat. Nästan varje actionscen börjar med att den redan är avslutad och sedan återberättar Julie Benz (som ska fungera som Dafoes ersättare komplett med öronproppar i öronen under rekonstruktioner på brottsplatser) hur det hela gick till varpå vi får se en slags repris av händelserna - oftast i tröttsam slow-motion.

Man gäspar sig igenom stora delar av Boondock Saints II: All Saints Day och när man inte gäspar är man istället irriterad över det misslyckade försöken till humor (ofta rör skämten elefantkukar och annat snusk), det konstanta överspelet från samtliga medverkande och kanske mest av allt det totala bortkastandet av sådan talang som Peter Fonda i en sanslöst löjlig roll som italiensk gangstergubbe.

Det enda positiva i den sörjan till film är Billy Connolly vars roll är på tok för liten för att egentligen ha någon inverkan på slutbetyget, men Connolly känns i alla fall genuint cool till skillnad från de andra skådespelarna som bara känns desperata i sina försök att vara häftiga. Desperat är för övrigt något som kännetecknar hela filmen och i synnerhet Troy Duffys bedrövliga regi- och manusarbete.

Och Duffy som inte gjort en enda film sedan den första The Boondock Saints släpptes för 10 år sedan får gärna ta en sisådär 20-30 år på sig innan han gör ännu en.

Bilden:
The Boondock Saints II: All Saints Day är en genomgående mörk film där svärtan och detaljarbetet sätts på prov, men klarar prövningen galant. Det är en härligt mörk och djup svärta med naturliga skuggor och en bra detaljrikedom. Samma sak i filmens lite mer upplysta scener, där briljerar man med en riktigt fin skärpa på såväl objekt i förgrunden som de i bakgrunden. Findetaljer som maskorna på en stickad tröja och svettporer i ansiktena på karaktärerna är häpnadsväckande bra.

Tyvärr håller inte färgerna samma klass och är både tråkiga och livlösa genom hela filmen. Det är inte heller någon vidare djupkänsla, vilket får många scener att kännas riktigt platta.

Bilden är kodad i VC1 och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som gör sitt jobb utan att briljera eller lämna några bestående intryck. Det är i ärligheten namn ett ganska så tråkigt ljudspår där ljudeffekterna i filmens många skottlossningar är aningen för högt mixade och saknar skärpa i riktningsdetaljarerna, kulorna viner lite hursomhelst utan att för den skull skapa någon närvarokänsla. Basen är förvånansvärt inaktiv och filmens musikinslag känns något burkiga. Det är bara dialogerna som verkligen övertygar med en finfin klang i såväl actionscener som lite lugnare stunder.

Extramaterialet:
Här finns några borttagna scener, ett kommentarspår där man inte riktigt verkar ha fattat vilken skräpfilm man skapat (det pratas om hur häftig den är och vilka filmer man valt att hylla genom subtila referenser) samt några featurettes som handlar om bland annat vapnen som används i filmen samt en liten inblick i Billy Connollys och Troy Duffys liv.