The Brothers Bloom

Mark Ruffalo är definitivt ingen Paul Newman eller ens någon George Clooney. Inte ens på en bra dag är han i närheten av dessa herrar som han så uppenbart försöker efterapa i sin roll som fifflare i The Brothers Bloom, den nya kuppfilmen som enligt filmens baksida ska vara som "Blåsningen möter The Royal Tenenbaums".

Det dummaste du kan göra är att tro på att den beskrivningen stämmer in på filmen. Jag gjorde det misstaget och istället för infriade förväntningar fick jag en påklistrat cool och väldigt medelmåttig film med få riktigt roliga scener och ganska usla skådespelarinsatser från i princip varenda en av skådespelarna. Mark Ruffalo och Adrien Brody spelar bröder som ända sedan barnsben varit duktiga på att fiffla sig genom livet, men som i vuxen ålder börjar uppleva lite slitningar mellan varandra. Brodys karaktär har tröttnat på blufflivet och vill leva ett vanligt liv utan att behöva spela någon annan än sig själv. Det accepterar inte Ruffalo som övertalar honom att utföra en sista blåsning.

Adrien Brody använder sig av ett enda ansiktsuttryck genom hela filmen. Han ser deppig ut. Mark Ruffalo använder sig av två ansiktsuttryck genom hela filmen. Han kisar med ögonen lite lätt för att se cool ut och ibland ler han ett vargleende. Båda är klädda i kläder som hämtade ur någon garderob på Abraham Lincolns tid. Förmodligen för att någon fått för sig att det skulle få karaktärernas att kännas hippa. Ingen av dem är ens i närheten av att vara så coola som manusförfattaren och regissören Rian Johnson så desperat försöker få dem att framstå som.

Han lånar/stjäl en massa stylistiska knep från Wes Anderson, Paul Thomas Anderson och Hal Ashby (som gjorde den fantastiska Välkommen Mr Chance med Peter Sellers i sitt livs roll) i sin strävan efter att få sin film att kännas lika lekfull och charmig som dessa herrars finaste alster. Det känns mest påklistrat och ooriginellt.

Men ibland får Johnson till det. Inledningsscenerna är härligt knasiga och den lilla katten som transporterar sig med hjälp av en liten sko är kanske det roligaste jag sett på hela 2000-talet. Bortsett från dessa höjdpunkter, så är det en blek film med få riktigt roliga scener - Robbie Coltrane är smårolig som belgare, men det är Rachel Weisz som verkligen höjer filmen.

Hennes karaktär är visserligen mest bara överdriven (när hon jonglerar med motorsågar blir det bara för mycket), men hennes insats är desto mer imponerande. Hon är sockersöt och hur charmig som helst när hon tolkar den knepiga och excentriska miljonärskan Penelopé med ganska enkla medel utan minsta tillstymmelse till överspel. Weisz är det bästa med The Brothers Bloom, vilket ju egentligen inte säger så mycket.

Det här är en på sin höjd medioker kuppfilm som absolut inte förtjänar att nämnas i samma andetag som mästerverken Blåsningen och The Royal Tenenbaums. Rian Johnson lånar för mycket av andra för att kunna framstå som originell i sitt skapande och skådespelarna (minus Weisz, men särskilt Ruffalo) gör tröttsamma prestationer.

Om du vill se en bra och rolig kuppfilm, se Ocean's Eleven eller Blåsningen. The Brothers Bloom duger bara som kvällsunderhållning när andra alternativ inte finns att tillgå.