The Christmas Chronicles (Netflix)

Filmen:
Julen kommer tidigt till Netflix med The Christmas Chronicles, en svängig julhistoria som sätter Kurt Russels charmige jultomte i centrum i en annars rätt så förutsägbar och konventionell julsaga. Filmen i grunden är en rätt oförarglig familjehistoria om ett par syskon som med hjälp av tomtens magi lär sig att tro på sig själva efter att pappan gått bort och har man sett filmer som Elf och Tim Allen-klassikern har man i princip redan sett denna, där man några minuter in i Chronicles stort sett vet precis hur filmen slutar - fast på ett betydligt mer mer krystat och slappare vis.

Trots att det finns en rad underhållande sekvenser på tomtens magiska släde och lite påhittig tomtemagi gör filmskaparna tyvärr så lite som möjligt med tomtepremissen och samlar mest de allra sämsta aspekterna och paketerar det i ett plastigt format - som en återanvänd julklapp ingen vill ha. Den logiska luckan om att tomtens existens utan att vuxna märker något uppenbarar sig även här, exempelvis. Varför tror inte föräldrar på tomten, som ju systematiskt placerat mystiska klappar under familjegranen i flera år? Hur förhåller sig tomten egentligen till olika tidszoner runt om i världen? Inte för att jag på något vis kräver ett komplext manus från en dussin-julfilm som denna, men det visar mest vilken fantasibrist Chronicles faktiskt besitter. Filmen faller också rejält på humorplanen, där filmskaparna mest förlitar sig på stående skämt om myten kring den tjocke Coca Cola-tomten och lite udda Gremlin-humor där exempelvis en grotesk liten CGI-alv hotar att kastrera en av huvudpersonernas julnötter med en motorsåg.

Klyschan att barnen måste tro på jultomten och julens mirakel för att rädda sig själva från inre förödelse upprepas även här och känns lika krystat som alltid, där man mest får äckliga sektvibbar från kartläggningen av de "de sanna anhängarna". Varför anstränger sig denna sorts "rädda julen"-filmer med att föra fanatisk tomtepropaganda hela tiden? Den här gången hänger dessutom mänsklighetens överlevnad på en skör tråd om paketen inte levereras i tid, där Russells tomte antyder att medeltiden och krigen genom historien hände för att han inte gav barnen klappar i tid. Det är oklart om tomten bara lurade barnen för att höja insatserna lite i filmen, men oavsett har detta ändå rätt så dystra implikationer. Beror världens kaos på att tomten slarvar med presentleveransen?

Den stora behållningen i filmen blir till slut Kurt Russells socialt missanpassade tomte, som trots lite ojämna humorsvängningar ändå lyckas ge lite sexig gubbgnista i gamle Sankt Nikolaus och bjuder bland annat på ett medryckande julnummer i ett fängelse. Kort och gott: gillar man denna sortens lättsmälta juläventyr som man kan ha i bakgrunden eller somna till så är det bara att streama igång Christmas Chronicles redan idag, men är man mer av en cynisk Grinch är det bara att bläddra vidare efter bättre filmer på Netflix (som inte nödvändigtvis har med julen att göra). The Christmas Chronicles är nämligen inte mycket mer än sötsliskig tomtepropaganda.