The Collector

Filmen:
Handlingen i The Collector är en av de mest spännande på länge. Hur coolt är det inte när en inbrottstjuv bryter sig in i ett hus där en seriemördare tagit familjen som gisslan och själv får kämpa för att överleva? Blodtörst, hämnd och överdrivet våld på samma gång. Men lite längre ner på fodralets baksida åker mungiporna rätt ner i källaren. Manusförfattarna till Saw IV, V och VI har tydligen varit framme med sina äckliga fingrar. Trodde filmbolaget att det är något positivt att skylta med?

Kåkfararen Arkin har det inte lätt. Nyss utsläppt från fängelset försörjer han sig själv och sin familj med diverse hantverksjobb ute på vischan. När frun lyckats skaffa sig en skuld hos såna man inte bör ha skuld hos känner sig Arkin tvungen att sno lite prylar från en familj han nyss gjort jobb hos. Men allt går inte som planerat, det visar sig att en blodtörstig galning tagit familjen som gisslan i källaren och försåtsminerat hela huset. Arkin tvingas motvilligt bli hjälte.

The Collector börjar lovande, i ungefär 4-5 minuter byggs spänningen upp som den gör i de flesta skräckfilmer. Men när de snygga kameraåkningarna och den skärande industritechnon ebbat ut och det ska bli film av det hela börjar fasaden spricka. Deja Vú-känslan är påtaglig, har vi inte sett det här förut? Jo det har vi. Debutantregissören Marcus Dunstan har även skrivit manus till några av Saw-filmerna. Saw-influenserna är tydliga, avancerade fällor och vassa knivar för hela slanten. Inget nytt med andra ord.

Allt är inte dåligt med The Collector. Den har några riktigt spännande scener och avsaknaden av många av de klassiska gör-inte-det-då-dör-du momenten uppskattas. De som är kräsmagade bör inte se The Collector, det är en äckelfest i klass med Saw. Ett plus till det alternativa slutet som är varje rationalists dröm.

Bilden:
Bilden i The Collector är ingen vidare Blu-ray-värdig upplevelse. Förutom i några få scener som utspelar sig under dagtid är den groteskt oskarp och odetaljerad. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att påstå att jag sett DVD-filmer med bättre bildkvalité. Något är tokfel med färgerna, ansiktena ser plastiga ut och blodet ser ut som utspädd jordgubbssaft. Färgpaletten är osedvanligt tråkig och dynamiken platt som pannkaka. Bilden lider också av kraftigt brus mestadels, skapligt irriterande. Nu till en recensents dilemma, antagligen är bruset där för att regissören vill det. Gör det då bilden bättre av den vetskapen? Jag tycker inte det. Svärtan är dock inte fullt så dålig, det går att urskönja detaljer. The Collector levereras på en BD25 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Lyckligtvis låter The Collector bättre än den ser ut. En DTS-HD Master Audio ljudmix gör allt för att tillfredsställa även de mest kräsna och lyckas på många fronter. Det industriinspirerade soundtracket sprider obehag redan från början och fortsätter så filmen igenom. Filmen har knappt någon dialog, i större delen av filmen får vi bara höra Arkins flämtande och jämranden. Men när det babblas låter det fullt godkänt. Surroundkanalerna används flitigt. Varenda sekund händer det något runtomkring och kombinerat med den snärtiga och tunga basen förstärker ljudet många överraskningsscener.

Extramaterialet:
På extramaterialfronten finns bland annat två bortklippta scener som verkligen inte skulle ha varit med i filmen, onödig utfyllnad. Det finns även ett alternativt slut som kommer gå till världshistorien.